Uppföljning av Gaston Vassy

Min storasyster, som studerat franska (jag skolades i tyska med följden att jag behärskar varken tyska eller franska), har snokat runt och kommit fram till att Gaston Vassy var en pseudonym för Gaston Perodeaud, född 1847 och avliden 1885, som bland annat arbetade för tidningen Le Figaro, vilket stämmer med informationen hos Kaufmann.

Annonser

Gaston Vassy

Jag vet inte om han faktiskt existerat, men jag skulle vilja skriva en berättelse, såsom en pjäs eller en långnovell, om honom. Han är beskriven under namnet Gaston Vassy i Richard Kaufmanns Pariserlif på 80-talet, tryckt 1885. Kaufmann skrev ihop en rad böcker om den franska huvudstaden och dessa reportageskrifter är svåra att överträffa i deras mustiga bredd och detaljrika livfullhet. I den nämnda volymen har Gaston Vassy en egen sektion försedd med rubriken Le bohème noir. Den artar sig till en minst sagt syrlig minnesruna över den avlidne mannen. Jag har inte hittat några spår av denne Vassy någon annanstans så det är fullt möjligt att Kaufmann använde ett täcknamn för att undgå krångligheter. Vassy var en bohème noir, vilket i den specifika kontexten innebar en kombination av journalist och reklammakare. Han framträder som fräck, självsäker, uppslagsrik, äventyrlig och känslokallt hänsynslös, en man som inte ryggade tillbaka för det omoraliska eller lögnaktiga, ständigt spenderande och ständigt skuldsatt: ”Han förtjenade ett par hundra tusen francs om året, han hade ett hushåll vid hvarannan gata och en kreditor lurade hvid varje hörn”. Vid ett tillfälle köpte han en bordsstudsare, som påstods ha tillhört drottning Marie Antoinette, för femtusen francs och vid ett annat tillfälle, då han var i finansiellt trångmål, sålde han den för ynka tolv francs. Samtidigt var han en eftersökt medarbetare på grund av sin flyhänthet och totala brist på djupare engagemang som gjorde det möjligt för honom att skriva vadsomhelst. En gång behövdes reklamartiklar för ett särskilt affärsförslag till tolv tidningar av olika politisk färgning. Kollegorna sade att endast Vassy kunde utföra ett sådant konstycke. Han tillkallades, erbjöds tvåtusen francs och levererade de tolv artiklarna, briljant anpassade för de skilda tidningarna, följande dag. Kaufmann understryker för bohème noir, ”hjertat är ej hans svaga sida, det manar honom ej att begå några dumheter”. För männen i denna bransch var Vassy en hjältefigur: ”Han var det lysande, lockande exemplet”(…)”drömmarna om hans millioner voro marskalksstafven i renseln för hela den moderna bohèmeverlden”. Om termen antihjälte hade varit i omlopp på 1800-talet så hade Kaufmann säkert brukat den. Jag finner Gaston Vassy fascinerade, delvis genom inslaget av kittlande cynism, mestadels därför att hans framtonar som en arketyp och måhända är han det såtillvida att Kaufmann sammanfört olika karaktärsdrag från verkliga människor för att åstadkomma en renodlad personlighet. Den flod av reklam som Kaufmann beklagade sig över har tilltagit i intensitet och utbredning sedan hans dagar. Gaston Vassy – försäljaren, bondfångaren, PR-experten, the selfmade man utan lojalitet till något annat än sin egen framgång – levde i ett skenbart avlägset sekel med krinoliner och skorstenshattar, men han är ändå samtida med oss.

Självcensur

Denna vecka blev jag inspirerad av Mark Twains satiriska King Leopold’s Soliloquy och skrev en egen satirisk text som jag gav titeln Donald Trumps monolog. Jag funderade på att lägga upp den här på bloggen, men jag har fått indikationer från närstående att verket är alltför saftigt (ett av de få tillfällen jag skrivit något alltför saftigt). De medger att texten är välskriven och tillråder ändå försiktighet. Så det är nog bäst att jag praktiserar lite självcensur. Tydligen bör jag inte skriva om president Trump som Mark Twain kunde skriva om kung Leopold.

Lite litterär dekadens

Idag blev jag ägare (helt gratis) till en samling texter skriva av, en för mig hittills okänd, författarinna, verksam runt sekelskiftet 1900, som använde pseudonymen Reneé Vivien. Hon skrev i den dekadenta och symbolistiska stil som jag en gång ansåg vara höjden av litterär konst. Målet med denna genre är att åstadkomma en snygg blandning av poesi och prosa, distans och intensitet, dödsmotiv och skönhetskult. Jag blev inspirerad och slängde ihop en novell som jag gav titeln ”En natt i Rom”. Förmodligen lever jag inte upp till genrens anspråk, för lite blodtörst och för mycket lättsamt kåserande, men några skvättar av estecism och stämningsmåleri har kommit med. För nöjets skull lägger jag in texten här:

Det var en av mina många sena nätter. Dagtiden är alltför bullrig och överbefolkad. Slumpen ville att jag skulle befinna mig i Rom. Midnatt hade passerats med god marginal och staden var tom, kusligt tom skulle somliga säga, behagligt tom skulle jag säga. Givetvis var den inte helt tom, gatorna i metropoler blir aldrig helt tomma, men de övriga nattvandrarna höll sig till skuggorna och sökte inte sällskap eller åtminstone inte mitt sällskap.

Långsamt strövade jag vida omkring. Som vanligt fascinerades jag av hur sinnesintrycken förändras av mörkret. Allting blir både större och overkligare. Ruinerna på Forum Romanum, Peterskyrkans kupol och arkader, samtliga monument och husfasader förvreds och när det bleka ljuset föll över dem och skuggorna blev massivt bläck så framstod de som bräckliga och skeva, som teaterkulisser klippta ur papper och påsmetade färg som skulle erinra om fönster, dörrar, pilastrar och så vidare. Både förtjust och dåsig gick jag genom en stad uppfunnen av barockens effektmakare och min egen fantasi filtrerad genom dunklet.

Jag svängde in på sidogata som jag inte besökt tidigare. Ena halvan av en döbattang stod öppen och när jag närmade mig klev en kvinna ut på gatan. Hon bar någotslags kimono av siden och på de nakna fötterna bar hon enkla sandaler. Utan att se åt mitt håll vände hon ansiktet uppåt och det synnerligen kraftiga månskenet utplånade anletstraden i en pärlemoraktig fosforescens. Jag stannade, betagen. Hon vände sig mot mig. På kimonon fanns körsbärsblomster mot violett bakgrund. Hennes hår, glansigt svart och med långa lockar nedhängande på bägge sidor av ansiktet, var uppsatt baktill med ett spänne som vars detaljer jag inte kunde urskilja.

”God afton, signor. Letar ni efter sällskap?” frågade hon med en röst som lika klar som nattkylan.

”Inte särdeles.”

”En rolig stund?” frågade hon med ett leende som antagligen skulle vara både lättsinnigt och inbjudande.

”Möjligen.”

”Följ mig.”

Hon steg in genom dörröppningen och i brist på bättre sysselsättning följde jag efter henne. Omedelbart innanför sträckte sig en smal trappa brant uppåt. Redan medan jag gick i trappan kände att luften blev varmare, mättad av lukten från tobak och parfym. Trappan slutade mitt i ett avlångt rum. Fönstren var förbommade och lampornas sken verkade hållas tillbaka av den mättade atmosfären. Jag svepte hastigt med blicken över de många skepnaderna. Bland annat fanns i rummets ena ända ett bord från vilket man hörde roulettens skramlande och runt vilket det satt sex eller sju, det var svårt att avgöra genom cigarettröken, personer. I rummets andra ända fanns en hästskoformad bardisk, över vilken en svartklädd gestalt, man eller kvinna var omöjligt att säga, sjunkit ihop och invid vilken bartendern stod, rökande en cigarr och bläddrande i en populär roman. Vid ett mycket litet bord, av typen som brukar rymma en krukväxt på virkad duk, satt två män och spelade kort. De var orakade, hade nästan helt slutna ögon och verkade ointresserade av spelet. Han som varit den tredje spelaren, av att döma från korten som han fortfarande höll i ett slappt grepp, slumrade lutad mot väggen. Hårdsminkade servitriser med åtsmitande blusar cirkulerade brickor med tomma glas, fyllda askfat och drickspengar. Lokalen gav intryck av spöktablå, ett passande komplement till teaterkulisserna.

”Ser ni något lockande?” frågade kvinnan med en gest mot spelbordet.

”Nej”, svarade jag och vände mig för att gå.

Hon grep tag i min högerarm med bägge händerna. Greppet var starkt och ivrigt. Hon lutade sig nära mig. Jag märkte att hon inte doftade parfym.

”Kom med mig. Snälla”, viskade hon bedjande.

Jag är en svag person, något som jag villigt medger, och förförelsekonster är något som jag aldrig kunnat motstå. Hon drog med mig till ett inre rum och stängde dörren bakom oss. Detta var otvivelaktigt mer tilltalande. Där fanns draperier med mönster i vinrött och en omklädningsskärm dekorerad med japanskt naturmåleri. Där hängde på väggen ett stilleben från holländarnas mest kända period, mustiga färger avbildande frukter, blommor, en violin, en död fasan, ett liggande vinglas och ett mänskligt kranium på en trave böcker. Och där fanns, mycket iögonfallande, en divan med brokadkuddar och stor nog för fyra eller fem fullvuxna.

Hon vände sig mot mig och tog mina händer i sina. Hennes ögon sökte kontakt. Först nu noterade jag att hennes hårspänne var format som tre rosor. Eller att hon hade spetsig uppnäsa eller att hennes kindben var diskret accentuerade eller att överläppen var skarpt skuren medan underläppen var sensuellt rundad eller att hennes ögon var turkosa. Jag lät mina händer gnida över hennes kinder och hon lät sina händer knyta upp det gyllene bandet som höll ihop kimonon. Ingen av oss sade något. Det behövdes inte. Den biologiska mekaniken är trist, anser jag. Därför ägnade jag mig åt att kyssa och smeka henne. Jag ville göra henne till en estetisk upplevelse. Fast denna varelse av värme och skönhet föreföll oändligt verkligare än de pompösa fantomfigurerna som Bernini, Michelangelo och andra lämnat efter sig därute. Det var härligt och jag lämnade huset innan gryningen.

Om detta vore en konventionell berättelse så skulle jag säga något om att jag tänkte ständigt på henne och plötsligt insåg att jag var kär i henne och sedan gjorde allt för att hitta henne eller att jag återvände, men ingen kände kvinnan och till slut fann jag en gravsten och insåg att jag älskat med en vålnad under spöktimmen. Inget av det skulle vara sant. Jag tror inte att man kan återskapa perfekta ögonblick. Kärleken är ett fåfängt försök att återuppleva förälskelsens inledande berusning. Visdom består i att nöja sig med det möjliga och i detta fall, om också inte i flera andra, har jag varit vis.

Apropå mitt utseende

Jag blir alltmer övertygad om att etnicitet handlar till en fjärdedel om härkomst och till tre fjärdedelar om vad andra ser. Som jag tidigare skrivit har jag bland annat blivit tagen för grek, tysk, indier och tattare (mannen ifråga använde just det ordet). Och häromdagen sade en bekant, skämtsamt förvisso, att jag såg ut som en turkisk legosoldat.

Ännu fler cyniska truismer

Framstegets förutsättning är missnöje. Fridens förutsättning är liknöjdhet. Följaktligen brukar framstegets fullbordan framställas som en våldsam revolution och fridens fullbordan framställas som en igenvuxen begravningsplats.

Ingen revolution har lyckats avskaffa arvsrätten, eller riktigare uttryckt, arvstvånget. Människorna ärver det mesta, sina vanor och åsikter, sitt utseende och sjukdomsregister. Varje förälder har varit sitt barn, varje barn ska bli sin förälder. Ingen förändring, ingen förbättring, endast en minimal variation. Detta är det biologiska livets ohyggliga cykel.

Det lyckliga slutet är den största, i betydelsen grövsta och mest allmänt förekommande, fiktionen bland de påfund som är avsedda att inge människan föreställningen att jordelivet trots allt är ganska gott. Dock, som bland andra Schopenhauer påpekat, så fort det lyckliga slutet uppnåtts är det bråttom med att låta ridån falla eftersom människan kan inte riktigt tro på en tillvaro som utesluter oro, konflikt och smärta.

Människor arbetar av två skäl, för att tjäna ihop en lön och slippa tänka till vardags. Arbetet tar upp tid, upprätthåller bandet till samhället och ger riktning åt det som annars mycket väl kunde helt sakna riktning. I fritiden och ensamheten riskerar individen alltid att upptäcka den bekymmersamma friheten och den universella tomhet som finns bakom friheten.