Apropå att skaffa pass

Jag planerar att skaffa pass. Det kan vara bra att ha. Bland annat kan det göra processen smidigare när man går i exil efter att någon vidrig populist blivit statsminister, vilket i nuläget inte verkar mycket osannolikt. Problemet är var man ska tillbringa sin landsflykt. Dumheten känner inga gränser. Finns det någon plats på denna planet som är helt onåbar för mänsklig dårskap?

De stående svaren

De stående svaren, från förlag alltså, ordnade efter överläggning med författarkollega:

1, ”Tyvärr måste vi tacka nej, vilket inte innebär att ditt manus skulle vara dåligt.”
2, ”På grund av ekonomiska omständigheter kan vi inte acceptera fler manus.”
3, ”Ditt manus passar inte riktigt in i vår etablerade utgivningsprofil.”
4, ”Vi måste avböja och vi kan endast lämna respons på manus som vi går vidare med.”
5, Inget svar överhuvudtaget.
Och slutligen något som inte är ett svar så mycket som en allmän princip: ”Vi har så gott som upphört med nypublicering och därför kommer vi inte svara på några manusförfrågningar.”

En viktig tanke

Nyårsafton brukar tas som förevändning för allehanda betraktelser. Här ska jag fokusera på en viktig tanke. Inte någon, för högtiden synnerligen passande, påminnelse om faran av ovarsamhet i hanteringen av fyrverkeripjäser, särskilt i samband med förtäring av rusdrycker. Inte heller någon vag, traditionell och till intet förpliktigande förhoppning om frid på Jorden och åt människorna en god vilja. Jag ska i korthet skriva om miljön. En av de besvärligaste faktorerna med miljöproblemen är människornas inställning till miljöproblemen. Att tala om miljön har närapå blivit som att säga amen i kyrkan, en obligatorisk formalitet som flertalet säkerligen inte ägnar djupare eftertanke. Ändå är miljöproblemen något påtagligt och närvarande. För många framstår måhända sådant som skövlingen av regnskogen eller utfiskningen av världshaven som något abstrakt och fjärran (samtidigt som det kan framstå såsom ett exotiskt och romantiskt engagemang för aktivisterna), men man behöver endast titta framför sina egna fötter på gator och torg. Varje helg lämnar efter sig synliga spår i form av glas, plast, papp och metall. Hur många ton blir det totalt på en enda månad? Människorna förefaller blott alltför villiga att ignorera skräpet, liksom de vill ignorera döden eller fattigdomen. När jag var barn (vilket var för ungefär tjugofem år sedan) brukade jag och min mor samla in sådant som gav pant och det händer att jag fortfarande gör detta, men aktiviteten verkar ha blivit skambelagd, något endast för alkisar och snikna gubbar. Ändå är det en enkel åtgärd för att i någon mån motverka en praxis som innebär storskaligt förslösande och förorenande.

Summering av skrivaråret

Året 2019 närmar sig slutet och i enlighet med min stående sedvänja ska jag försöka sammanfatta tolv månader av litterär verksamhet. Låt oss börja med det obehagligaste: Jag har misslyckats totalt med att nå ut till en bredare läsekrets. Inga vinster vid tävlingar, inget intresse visat av förlag. Som värst fick jag tre refuseringar på en vecka (varav två på samma dygn). Sådär, då var det sagt. Rörande själva skrivandet har framgången varit skiftande och jag finner mig själv upprepa mitt gamla omdöme: Jag har inte skrivit så mycket som jag önskat, men jag har skrivit mer än jag förväntat mig. Mestadels har texterna kommit i mindre format, såsom sentenser och dialoger. Under hösten har jag letat efter ett större projekt som jag inte kunnat hitta, vilket lett till att jag fortsatt utbrodera och revidera sådant som kan kallas fortlöpande samlingar. Min säregna anteckningsbok Dagdrömmeri, som  jag tänkte lägga på is i våras, har istället växt avsevärt ända fram till årets sista dagar. Har jag utvecklats som författare? Möjligen, i någon mindre utsträckning. Har jag blivit bättre eller sämre? Svårt att säga. Fast jag kan tänka, vid läsningen av en lyckad passage: ”Du kan fortfarande, din gamle skälm”.

Apropå julhandeln

Följande satir skrev jag för flera år sedan apropå kommersialiseringen av julen, något som knappast förlorat aktualitet. Scenen är ett varuhus och huvudpersonen är en inhyrd tomte:

”Ho! Ho! Ho! Finns här några snälla konsume…Jag menar förstås: Finns det några snälla barn? Vad önskar du dig i julklapp, lille vän?”

”En modelljärnväg.”

”Om du önskar riktigt mycket och tar med dina föräldrar till sektion F i leksaksavdelningen så kommer du säkert få den. Och vad vill du ha, lilla vän?”

”Ett nytt dockhus.”

”Vi har ett stort sådant, i vitt och rosa, som står utställt där borta så ryck ordentligt i mammas ärm när ni passerar det. Och vad önskar du dig?”

”En rejäl skatteåterbäring.”

”Då kan du, mot rimlig avgift, få konsultera vår taxeringsjurist som visar er hur ni ska deklarera och skriva snåriga meddelanden till skatteverket. Och du vill ha?”

”En politisk övertygelse.”

”Bredvid godisaffären finns en utvärderingsstation där du kan betala för en rad test som visar med 89,7 procents träffsäkerhet vilket parti du passar bäst i. Och du då?”

”En jul befriad från snö, tomtar, ljusstakar och en massa presentpapper.”

”Begär inte det omöjliga. Ty vad handlar julen om? Kommers! Tänk på alla inkomster som skapas genom tillverkandet och försäljandet av spraysnö, miniatyrtomtar, elektriska ljusstakar och miltals av glansigheter som omslag till julklappar. Vill du att folk ska sitta fattiga och sysslolösa i vintermörkret? Nä, nu ska jag ta en rökpaus. Det är ansträngande att vara generös.”

 

Apropå extremism

”Jag är extrem!”

”Nej, jag är extrem!”

”Om jag kunde skulle jag förbjuda alla nöjen!”

”Jag skulle förbjuda allting!”

”Jag skulle ha ihjäl halva befolkningen!”

”Jag skulle ha ihjäl två tredjedelar av befolkningen!”

”Jag skulle tvinga människorna att vara goda, kloka och rättvisa!”

”Jag erkänner nederlaget. Du är sannerligen extrem.”

Min födelsedag

Idag blir jag trettiofem år gammal. Vad har jag åstadkommit under mitt liv? Inte särdeles mycket. En utbildning som saknar marknadsvärde, arbetserfarenheter utan karriärism och engagemang, några blandade högar av osäljbar och otidsenlig litteratur. Ingen hustru, inga barn, ingen bil, inga framtidsutsikter. Således, minimalt i yttre hänseende, men i inre hänseende…Oceaner, världar och galaxer av fantasifullhet. Livskvalitet i form av dagdrömmeri. Bör jag ömkas eller avundas?