Ytterligare en ism

En ism som kan vara värd att hålla i åtanke när nyhetssändningarna fokuserar på somliga personers offentliga uttalanden:

Populism

”Jag måste ha makt!”

”Hur ska du åstadkomma det?”

”Vi lever i en demokrati. För att få röster måste man göra sig omtyckt och man gör sig omtyckt genom att ge folk vad de vill ha. Eller betydligt lättare, lova att ge folk vad de vill ha.”

”Lova vaddå, till exempel?”

”Tja, mer pengar åt både de fattiga och de förmögna. Stöd till både homosexuellas förmåner och homofobernas fördomar. Försäkra hälsofanatikerna att förbjuda rökning och dra in snuset och försäkra tobaksmissbrukarna att värna snuset och cigaretterna som deras självklara rättighet. Man måste skamlöst hålla på hållningslösheten. Vifta med lämpliga flaggor i samtliga riktningar.”

”Men man kan inte hela tiden lova allt åt alla.”

”Man kan försöka. Och om man aldrig upphör att hyckla sympati med de som anser sig vara missbehandlade och om politikerna fortsätter att begå misstag och bli uthängda till allmän bespottelse så kan man uppnå något.”

”Vad?”

”Makt, förstås. Vad annat?”

Annonser

Ett par ismer

Ganska nyligen inledde jag en samling korta dialoger som heter Ismer. Avsikten är att varje samtal ska, i komisk och koncentrerad form, illustrera en tankeriktning. Här är två exempel:

Individualism

”Jag är en individ! Det betyder att jag står ut från mängden och utgör en separat personlighet.”

”Jaha…Och?”

”Jag har min egen kropp, mina egna senor och muskler, mina egna organ och lemmar, min egen hud, mina egna fingrar och mitt eget hår.”

”Ja, jag kan se det.”

”Jag har min egen röst, mitt eget tonfall och mina egna ordval, mina egna ljud som frambringas av min egen mun och tunga.”

”Ja, jag kan höra det.”

”Jag har mina egna tankar och känslor, som inte tänks eller känns av någon annan, lokaliserade i min egen hjärna eller till min egna odödliga själ.”

”Det är mer tvivelaktigt.”

”Således är jag en individ. En fri, egenartad och självständig människa. Särskild, speciell, unik!”

”Måste du tjata?”

Kollektivism

”Hördu, ska du inte komma med?”

”Nej, jag har annat att göra på egen hand.”

”Det är inte bra för människorna att vara ensamma. De blir konstiga och asociala och kan inte bete sig ordentligt i sällskap. Kom med.”

”Nej, jag har inte tid.”

”Man måste ha tid för andra människor. Hur skulle samhället – som är människorna tillsammans – annars kunna bestå? Ensam är inte stark, ensam är isolerad. Kom med.”

”Jag har svarat nekande och det står jag fast vid.”

”Varför kan du inte vara som oss? Varför kan du inte vara en medlem i gruppen? Varför kan du inte vara en kamrat mot resten av gänget? Du är otrevlig och otacksam.”

”Då är jag otrevlig och otacksam.”

”Vill du inte känna samhörighet?”

”Inte en samhörighet som kräver att jag ska fördummas.”

 

Ett par funderingar

Hur mycket av vårt språkbruk utgörs av plattityder? Hur mycket av vårt tal är klichéer och stereotyper som genom sin ihärdiga förekomst färgar av sig på våra tankar? Och plattityder, klichéer och stereotyper är negativt laddade koncept. De antyder slapphet i kulturen och mentaliteten, en villighet att acceptera något som vi egentligen vet är osant. Massutskick, reklam och propaganda prånglar ut slitna fraser som därmed blir ännu mer slitna. Borde inte de avskaffas? Å andra sidan, språket förutsätter mönster som kan upprepas för att bli begripligt. Som en bekant uttryckt saken: Klichéer är till för att användas, annars vore de inte klichéer, men man kan försöka använda dem originellt.

Samhällets grundläggande utmaning är huruvida människorna kan leva tillsammans. Detta är både trivialt och essentiellt. Vi behöver inte umgås intimt, men om vi inte kan samexistera fredligt, om vi inte kan enas om regler för det allmännas bästa, om vi inte kan avhålla oss från våld och förstörelse så upphör samhället att fungera. Ett samhälle förutsätter att människan kan vara människa bland människor, istället för att vara ett vilddjur i ödemarken.

Några fler tankegångar

Jag vet inte om det någonsin funnits en ateist. Alltså en äkta ateist, en person som inte bara tagit avstånd från den officiella trosuppfattningen, utan också förkastat alla former av religiöst tänkande och kännande. En icke-troende som vägrar knäfalla inför en avgudabild, den må vara social, politisk, kulturell, ekonomisk, teologisk eller kvasivetenskaplig. En människa som varken tillber någonting eller håller något för absolut heligt. Kan en sådan varelse existera? Någon som inte ens fallit för frestelsen att dyrka det egna jaget?

Varje politiskt val är en kraftmätning, inte nödvändigtvis mellan ideologier, men ständigt mellan vanan, känslan och förnuftet. Vanan säger att man kan lika gärna rösta på samma parti som förra gången. Känslan säger att man ska bara rösta på dem som man emotionellt sympatiserar med. Förnuftet säger att man bör rösta på de principer som uppvisar sans, eftertanke, långsiktighet och omsorg rörande den allmänna välfärden. Om man lägger samman vanan och känslan, man skulle kunna skriva fördomen och egocentriciteten, mot förnuftet så får man två mot en. Sedär, en simpel ekvation som förklarar mycket.

Valtider

Återigen är det dags att gå till valurnorna. Det tycks vara en allmän åsikt att partiernas framförhållning varit usel vid detta tillfälle. Det är nedstämmande att enda utskicket som nått fram till mig kommit från Sverigedemokraterna och ännu mer nedstämmande blir det av att broschyren – trots den fåniga och punschpatriotiska parollen ”Mindre Bryssel, mer Sverige!” – visar att de lärt sig av misstagen i tidigare presentationer. Bitvis framstår de som resonliga och hycklar samförstånd med de andra riksdagspartierna. Dock återkommer de gamla takterna i programpunkterna, en hiskeligt blandad uppräkning som kunde ha förkortats. Föga förvånande vill de ”Motverka islamisering av Europa” och ”Skapa en enad front mot de ryska aggressionerna” (dessa evinnerliga ekon av Karl XII-kulten, fast han sökte hjälp hos muslimerna mot ryssarna). De vill stärka både gränserna och frihandeln, vilket helt enkelt är självmotsägande, och drar till med den populistiska klassikern: ”Ta krafttag mot korruption”. Det mest skamlösa försöket att i den svenska kontexten fiska efter folket gunst är: ”Försvara det svenska snuset”. Det skulle vara enbart skrattretande, om det inte förekom i detta politiska sammanhang.

Dags för refuseringar

Under de senaste veckorna har bidragen i årets skörd av refuseringar börjat samlas. Det märks på språkbruket att de skickas från litteraturtävlingar. Man måste medge att de försökt vara förbindliga. Förlag tenderar att vara kortfattade och kallhamrade i tonfallet när de avfärdar oönskade manuskript medan tävlingsarrangörer anser sig tvingade att prestera åtminstone ett sken av medmänsklighet (givetvis finns det undantag i bägge riktningar). Ett ankommet avslag är rentav känslosamt med utropstecken, men det är antagligen mer på grund av de personliga problem som antydes hos den skrivande än någon skam inför refuseringen.  Ett annat avslag är tämligen utförligt och på ytan berömmande, ändå antyder upprepningarna och det vagt formella i meningarna brist på både fantasi och engagemang. Det oftast förekommande ordet i samtliga refuseringar är förmodligen ”Tyvärr”. Tyvärr är konkurrensen hård, tyvärr platsar du inte i vår utgivningsprofil, tyvärr måste vi ta på oss den tunga bördan att refusera ditt verk. Den bortstötte ska känna sig tröstad och kanske bringas till sympati för redaktörer och förläggare av detta till intet förpliktigande hyckleri. Det är möjligt att driva saken ännu längre. Såsom varande närmast programmatisk pessimist ogillar jag forcerat optimistiska fraser. Därför blir jag illa berörd när en refusering avslutas med käcka uppmaningar om att hålla drömmen levande och inte ge upp hoppet, det vill säga vårda drömmen som nyss fått en spark och kämpa för hoppet som nyss tryckts ner. Ni som skriver refuseringar, besudla inte era meddelanden med sådant självmotsägande svammel.

Fler tankar vid halv tre på natten

På sätt och vis är det fel att säga att människorna dyrkar framgången. Ta som exempel Alexander den store, Julius Caesar och Napoleon Bonaparte, sina epokers mest iögonfallande misslyckanden. Alexander svepte ihop ett imperium som föll sönder redan när han låg döende. Caesar erövrade ett par länder och charmade ett par kungligheter och nedhöggs innan han hunnit fullborda sina avsikter. Napoleon var ett strålande fiasko, vars främsta framgång var att dölja sin långsiktiga gagnlöshet bakom en mytologi av kortsiktiga segrar. Ändå har dessa tre män blivit hejdlöst beundrade. Och vad gäller tjugonde århundradet så är numera en av dess mest omtalade och igenkännbara personer Adolf Hitler, mannen som uppsteg genom första världskrigets blodiga misslyckande och frambragte andra världskrigets blodiga misslyckande. Sålunda är det inte framgången människor dyrkar, utan ryktbarheten.