Apropå julhandeln

Följande satir skrev jag för flera år sedan apropå kommersialiseringen av julen, något som knappast förlorat aktualitet. Scenen är ett varuhus och huvudpersonen är en inhyrd tomte:

”Ho! Ho! Ho! Finns här några snälla konsume…Jag menar förstås: Finns det några snälla barn? Vad önskar du dig i julklapp, lille vän?”

”En modelljärnväg.”

”Om du önskar riktigt mycket och tar med dina föräldrar till sektion F i leksaksavdelningen så kommer du säkert få den. Och vad vill du ha, lilla vän?”

”Ett nytt dockhus.”

”Vi har ett stort sådant, i vitt och rosa, som står utställt där borta så ryck ordentligt i mammas ärm när ni passerar det. Och vad önskar du dig?”

”En rejäl skatteåterbäring.”

”Då kan du, mot rimlig avgift, få konsultera vår taxeringsjurist som visar er hur ni ska deklarera och skriva snåriga meddelanden till skatteverket. Och du vill ha?”

”En politisk övertygelse.”

”Bredvid godisaffären finns en utvärderingsstation där du kan betala för en rad test som visar med 89,7 procents träffsäkerhet vilket parti du passar bäst i. Och du då?”

”En jul befriad från snö, tomtar, ljusstakar och en massa presentpapper.”

”Begär inte det omöjliga. Ty vad handlar julen om? Kommers! Tänk på alla inkomster som skapas genom tillverkandet och försäljandet av spraysnö, miniatyrtomtar, elektriska ljusstakar och miltals av glansigheter som omslag till julklappar. Vill du att folk ska sitta fattiga och sysslolösa i vintermörkret? Nä, nu ska jag ta en rökpaus. Det är ansträngande att vara generös.”

 

Apropå extremism

”Jag är extrem!”

”Nej, jag är extrem!”

”Om jag kunde skulle jag förbjuda alla nöjen!”

”Jag skulle förbjuda allting!”

”Jag skulle ha ihjäl halva befolkningen!”

”Jag skulle ha ihjäl två tredjedelar av befolkningen!”

”Jag skulle tvinga människorna att vara goda, kloka och rättvisa!”

”Jag erkänner nederlaget. Du är sannerligen extrem.”

Min födelsedag

Idag blir jag trettiofem år gammal. Vad har jag åstadkommit under mitt liv? Inte särdeles mycket. En utbildning som saknar marknadsvärde, arbetserfarenheter utan karriärism och engagemang, några blandade högar av osäljbar och otidsenlig litteratur. Ingen hustru, inga barn, ingen bil, inga framtidsutsikter. Således, minimalt i yttre hänseende, men i inre hänseende…Oceaner, världar och galaxer av fantasifullhet. Livskvalitet i form av dagdrömmeri. Bör jag ömkas eller avundas?

Apropå författarens frihet

”Sådär! Nu får du skriva om vad du vill.”

”Vadsomhelst?”

”Jodå, vadsomhelst. Fast det finns saker du kan överväga om du vill vara taktfull.”

”Som vaddå?”

”Tja, du kan låta bli att klandra den sittande regeringen. Den har ju makten. Och du kan undvika att bli alltför besk mot oppositionen. Den kommer att få makten. Undvik politiken, det är en god regel. Att kritisera kända varumärken är inte bra, då får man storföretagen på halsen. Mäktiga finansintressen bör behandlas försiktigt. Att bekämpa fördomar är positivt så länge fördomarna inte är så allmänna att man får majoriteten emot sig. Och minoriteterna ska självfallet också respekteras. Man ska aldrig gräla om åsikter, folk är så olika och man vill inte framstå som intolerant. Och vill man ha kommersiell framgång gäller det att inte fjärma potentiella kunder.”

”Så jag bör inte skriva något som någon kan uppfatta som stötande? Inte göra några ställningstaganden alls?”

”Exakt, men i övrigt har du full frihet.”

En början för börjans skull

För att roa en författarbekant skrev jag ihop denna scen:

Edward gillade att hjälpa Matthew. Dels var de vänner sedan länge och vänskaper mår bra av uppdatering, dels var Edward intresserad av historia och Matthews antikvitetsbod var en upplagsplats för förflutenheten. Där fanns den uppstoppade papegojan som i livet tillhört kapten Cook, den luggslitna kofferten i vars lönnbotten en namnkunnig författare dolt sina manuskript när han flydde undan nazisterna, den dekorerade vasen som inte, vilket tidigare ägare påstått, blivit skapad under antiken eller renässansen, utan var en imitation från början av 1800-talet. Dessutom var boden uppiggade eftersom den inte, som många andra liknande inrättningar, var instängd och dammig. Tvärtom släpptes en myckenhet av ljus in genom stora fönster och entréporten, som till hälften bestod av glas. Det var kanske ett brott mot traditionen, men moderniteten kräver sin hyllning.

Edward och Matthew hade lyckats krångla in en nyanskaffad sekretär i det utrymme som reserverats åt den bland inventarierna. De lutade sig mot armbågarna och pustade samfällt.

”Jag känner att jag borde tacka dig igen”, sade Matthew, ”Jag hade inte klarat av det här själv.”

”Vad gör man inte för sina vänner?” genmälde Edward, ”Dessutom har du lovat att bjuda på fika.”

”Det ska jag göra. Vill du ha…”

Pinglan vid dörren hördes. Instinktivt vände vännerna sig ditåt. Där stod en man som var både tjock och lång. Hans skuldror draperades av en mörkblå överrock och hans ansikte skuggades av en vit och bredbrättad hatt med ett blått sidenband. Hans kostym var makalöst prålig, vertikalt randig i bländvitt och gyllengult, men mindre ansträngning hade ägnats åt hans ojämna skäggväxt. I ett vårdslöst grepp höll han en spatserkäpp som kulminerade i ett hundhuvud av silver. Hans manschettknappar glittrade som glasskärvor eller varningslampor. Hans blick gled över lokalen varpå han gick fram till dem och frågade makligt: ”Vem av herrarna är Matthew Landis?”

”Det är jag”, svarade Matthew, ”Är det något jag kan göra för er?”

”Det hoppas jag sannerligen. Mitt namn är Edgar Schwinn”, genmälde mannen och höjde som hastigast på hatten, ”Ni har nog inte hört talas om mig, men jag är en ivrig beskyddare av konsterna. Som sådan har det kommit till min kännedom att ni är i besittning av en viss artefakt, det så kallade Sankt Jakobs kors. Stämmer det?”

”Vem har berättat det för er?” frågade Matthew.

Schwinn log brett.

”Vad har det för betydelse om mitt besök kan vara till gagn för er? Har ni korset?”

”Ja…”

”Kan jag få se det? Det skulle vara ett stort nöje.”

Med viss tvekan gick Matthew till kunddisken, en rejäl konstruktion av trä som ärvts från en lanthandel, bakom vilken det stod ett grönt kassaskåp, i sig självt en antikvitet. Han plockade ut ett slags paket av sammet, som han vecklade upp. Där låg praktpjäsen, dekorerad med opaler och diamanter, försedd med små guldkedjor i vilka det hängde pärlor. På dess sidor fanns latinska inskriptioner. Utan att be om lov tog Schwinn upp korset, vände och vred på det, granskade ingående ädelstenarna. Efter en stund lämnade han tillbaka dyrgripen med, tyckte Edward, tydlig motvillighet.

”Jag kan glädja er med att artefakten förefaller vara autentisk. Hur mycket vill ni ha för den? Tiotusen?”

”Åh, jag kan inte…”

”Nåväl, jag medger att det var ett skambud. Fyrtiotusen?”

”Tyvärr så…”

”Sextiotusen? Det borde vara ett välkommet tillskott i kassan.”

”Mister Schwinn, jag försöker säga att jag inte kan sälja korset. Jag ska skänka det till kolonialmuseet. De kommer och hämtar det imorgon.”

”Sådana institutioner har redan tillräckligt att uppvisa. De saknar inte ett enstaka föremål. Åttiotusen. Mitt sista bud.”

Edward kunde se att Matthew var frestad. Ändock lade han tillbaka korset i kassaskåpet och låste om det.

”Sankt Jakobs kors är inte till salu.”

”Var inte fånig. Jag kan…”

”Han säger att det inte är till salu”, inföll Edward, ”Då är det inte till salu. Det får ni finna er i.”

Schwinn ägnade en ilsken blick åt Edward. Sedan såg han förolämpad ut och rättade till rocken över axlarna.

”Ni har er fria vilja. Jag ska inte påtvinga er mitt sällskap. Men inom en snar framtid har ni nog ångrat att ni avvisat min frikostighet.”

Med raska steg lämnade han boden och försvann ur sikte. Edward pekade efter honom.

”Vad tror du om den där?”

”En samlare. Jag har stött på sådana förut. De är övertygade om att deras hobby är viktigare än alla andra hänsynstaganden. Edward…Borde jag ha accepterat?”

”Du har gjort en utfästelse till museet.”

”Det är sant. Man borde stå vid sitt ord.”

”Det är därför du är min kompis. Och när du varit så moralisk förtjänar du en fikarast.”

Apropå arbetsplatser

Det har hävdats att en av de saker som utmärker det moderna livet är tristessen på arbetsplatsen. I det sammanhanget har denna lilla dialog tillkommit:

”Hur är jobbet?”

”Fantastiskt irriterande.”

”Vad menar du?”

”Du vet vad de säger på varenda arbetsplats: vi delar bördorna, vi sitter i samma båt, vi är som en stor familj. En massa prat om laganda och lojalitet.”

”Som inte stämmer med verkligheten?”

”Jag trodde att man åtminstone skulle hålla ihop inom företaget mot andra konkurrerande företag. Men vad består jobbet av? De som vill klättra uppåt och de som vill vara någon annanstans, illasinnat skvaller, lurande förräderi och pyrande myteri, en tillkämpad atmosfär av allvar och professionalism parad med en total brist på uppriktighet och ståndaktighet, oupphörliga och småaktiga klagomål om kaffe, chefer, rökförbud, parkeringsplatser och sjukskrivna kollegor.”

”Med andra ord, ungefär som på de andra ställena där du jobbat?”

”Precis.”

 

Levertin i åminnelse

En sedvänja som jag uppfunnit och tillämpar för eget bruk är att jag vid halvtiotiden på morgonen den tjugoandra september spelar Albinonis adagio i G-minor och reciterar poesi (denna gång måste jag medge, till min skam, att jag höll på att glömma datumet och därför missade klockslaget). Det var ungefär vid den tidpunkten 1906 som Oscar Levertin avled. Ganska ofta har Levertin avfärdats som en flumdiktare och judisk kuriositet. Han passade inte riktigt in i den nationella självbilden, han framstod som, för att sammanföra två liknelser som brukats om honom, en paradisfågel bland gråsparvar och en pärlemorknapp i den svenska vadmalsvästen. Nuförtiden, när kulturell pluralitet framställs som något acceptabelt eller rentav beundransvärt, kan han måhända bemötas med större förståelse. För egen del upptäckte jag Levertin när jag som student köpte (för en krona, vill jag minnas) en upplaga av hans essäsamling Diktare och drömmare på en loppis i Linköping. Jag befann mig i min stora dekadentperiod och var just då mest intresserad av hans beskrivning av Joris-Karl Huysmans. Medan jag läste tilltalades jag högeligen av Levertins balansering mellan poetiskt inkännande och ironisk distans. Därefter upptäckte jag alltmer av Levertin och skrev ett par uppsatser om honom. Somliga har retat sig på hans stundom färgstarka stilblommor, men ett sådant språkbruk var knappast något han var ensam om årtiondena runt 1900. Som poet, prosaist, litteraturkritiker och akademiker åstadkom han en rikhaltig produktion som säkerligen skulle ha blivit ännu större om det inte varit för en olyckshändelse involverade halsfluss och gurgelvatten, det senare orsakande någotslags allergisk överreaktion, som ändade hans liv. Från denna produktion kan jag lämna en handfull personliga rekommendationer: dikterna i Nya dikter som är starkt präglade av kulturhistorisk läsning och vemodiga stämningar, essäerna över författare och lärda ämnen i Diktare och drömmare och Essayer (de senare i två volymer), de konsthistoriska och konstfilosofiska studierna över Jacques Callot och debutverket Från Rivieran, en resebok med mycket romantiskt stämningsmåleri. Avslutningsvis ska jag citera några rader ur Levertins sista diktsamling Kung Salomo och Morolf som blivit en symbol för den sorts kultursyntes han ansåg sig representera:

Fjärran och nära sällsamt förenar

sagan med systerligt spinnande hand.

Libanons cedrar och snöskogens enar

binder hon samman med skimrande band,

suset av palmer och furugrenar,

västerländskt vemod och österländsk brand.

– Själv är jag väster- och österland.