Kapitel1 – Ett avsked

En av de få aktiva medlemmarna på Kapitel1 har jämfört sajten med Mary Celeste, ett skepp som nyckfullt driver, utan kapten och besättning. Det är en synnerligen träffande liknelse. Inget återstår på Kapitel1 av den livliga responsen och de många författarkontakterna. Den kvarvarande tävlingen, den av medlemmarna arrangerade mininovelltävlingen, släpar sig fram i sin alltmer förtunnade vålnadsvandring. Under de senaste månaderna har det varit vanligare med spammeddelanden än inlägg från författare på forumet. Sajten är död eller så nära död som det är möjligt utan att faktiskt vara död. Ledningens nästintill totala ointresse och medlemmarnas förståeligt nog avtagande energi och engagemang har bringat Kapitel1 därhän. Kanske var det oundvikligt, kanske är det ett naturligt levnadslopp som löpt till ända. Ändå kan detta avsked inte undgå att bli bittert för jag minns vad sajten varit och vet hur djupt fallet blivit. Mot all sannolikhet skulle läget möjligen kunna förbättras, med ny ledning och återkommande medlemmar, men jag hoppas inte på någon mirakulös återuppståndelse.

Annonser

Ett blogg-bekymmer

Många företeelser har cykliska förlopp. Även bloggande. Dömande både från mig själv och andra tror jag mig kunna säga att en bloggs livsförlopp är ungefär följande: I början är man fascinerad och frustrerad av allt man kan göra och försöker lära sig att göra med bloggen, sedan har man kommit igång och man skriver om vadsomhelst man får lust att skriva om vare sig det är årslånga hobbys eller triviala dagshändelser, slutligen kommer man gradvis in i stämningen att man skrivit allt man hade att skriva och meddelandena blir färre och mer strikt funktionella. Jag misstänker att jag nått det tredje stadiet. Om det förblir så återstår att se.

Ytterligare ett reklammeddelande

Tyvärr känner jag återigen mig tvingad att göra lite reklam för mig själv. Fast såsom tidigare kan jag, eftersom det gäller en antologi, ursäkta mig med att det är främst mina författarkollegor som jag försöker hjälpa. I lagom tid för att förstöra högsommarens badsäsong har förlaget Miramir utgivit Sjön, rymmande fyrtionio skräcknoveller om ”sjöar och vad som gömmer sig under ytan”, som det står i baksidestexten. På den verkningsfulla omslagsbilden ser man en svart skogsrand ruva mellan en molnig himmel och en dystert stillsam sjö. Trycket inuti är läsvänligt. Mitt eget bidrag, obetydligt i storlek jämfört med de flesta andra, handlar om en faktiskt existerande vattensamling, även om jag givetvis överdriver som man gör i en skräckberättelse. Lite mer information kan hittas här:

http://www.miramir-forlag.com/en-hemsides-sektion/sjon-49-skracknoveller-av-44-forfattare/

Apropå dagdrömmar

Under sisådär två år har jag skrivit ner mina tankar om dagdrömmar. Det är i dagsläget ett dokument på över hundratusen tecken, vilket är mycket för min litterära standard. Det är ingen dagbok i egentlig mening eftersom anteckningarna är odaterade och godtyckliga. Det började som ett försök, ett av flera, att samla korta fragment och analysera en av de få företeelser som verkligen intresserar mig, nämligen mitt eget fantasiliv. I Dagdrömmerier har det hopats självbiografiska notiser, satiriska utgjutelser och filosofiska spekulationer. Bitvis berörs frågor om politik, psykologi och konstnärskap. Överlag är det, åtminstone från mitt perspektiv, ett frossande i språkets och fantasins möjligheter. Det är både intimt och ytligt, detaljerat och skisserande, maskerande och självutlämnande. Det är osammanhängande, men för att ge det ett sken av intellektuell stringens återanvänder jag vissa koncept och fraser. Detta är den första sektionen:

Jag är en dagdrömmare. En hopplös dagdrömmare, om man vill ge det en negativ betoning. Istället för att ägna mig åt karriärism eller ölpimplande eller cigarettrökande eller sportaktiviteter eller sökandet efter en så kallad livspartner ägnar jag mig åt dagdrömmeri. Och det är härligt. Det sägs att verkligheten överträffar dikten. Det beror på vilken dikt och verklighet som man talar om. Jag skulle vara mer specifik och säga att dagdrömmen alltid överträffar vardagen. Alltid.

Apropå olycksplatser

Flera gånger har jag hört på radio om människor som samlas vid olycksplatser, bärgandet av döda kroppar och andra sådana händelser. Det handlar inte om journalister som har ett professionellt intresse av att närvara, utan om simpla åskådare. De tar bilder med mobiltelefoner, pekar ut hemskheterna för sina små barn och annat dylikt. Man skulle kunna tala om olycksturister (alltså turister som uppsöker olyckor och därmed, enligt de berörda privatpersonernas och myndigheternas uppfattning, är en olycka i sig själva). Själv är jag tämligen ointresserad. Antingen oroar man sig för eventualiteten att behöva ingripa eller så är man lättad över att räddningspersonal finns på plats, mer är det inte. För mig är historiens vingslag, förmedlade via en avhandling eller ett konstverk, en oändligt bättre upplevelse än vardagstragikens tafflighet och förvirring. Uppenbarligen finns det andra som hyser den motsatta åsikten. Är det längtan efter handling och något ”riktigt” som förleder människor till detta insupande av lidande och förstörelse? Är de så nyfikna och sensationslystna, deras liv så tomma och fantasi så torftig att de måste stå och glo på andras elände? Tack och lov för att man är en dagdrömmare som inte behöver förnedra sig till sådant.

Ett litet super-försök

Har man vuxit upp med serietidningar så är man bekant med termerna superhjältar och superskurkar. I själva verket tycks numera ungefär varannan storproduktion i filmbranschen vara inspirerad av serietidningar. Så varför skulle man inte stöta på superhjältar och superskurkar i andra former av skönlitteratur också? Jag har själv gjort försök i den riktningen, såsom med min Pandora City-svit som åtminstone stämningsmässigt lånat något från Batman. För ett tag sedan diskuterade jag och en annan författare ämnet. Bland annat uppehöll vi oss vid föreställningen om en superskurk som fick saker att förfalla omkring sig. Jag gjorde min tolkning av detta tillstånd som en säregen sjukdom, som ett slags aggressivt immunsystem som sprider nedgång till allt som det kommer i kontakt med. Min författarkollega gav en vänlig nick åt min tolkning, men hade något i åtanke. Hursomhelst, här är min version till allmänhetens förnöjelse:

Sidoutgången låg undanskymd i ett hörn, men den var tydligen inte bortglömd för det fanns lampa, kodlås och övervakningskamera. En man klev sakta över gatan mot hörnet. Han hade långt hår och stort skägg. Därtill var han ordentligt påbyltad, mer än vad vädret, årstiden eller nattkylan krävde. Han bar handskar, täckjacka, rejäla kängor och byxor som verkade vara vadderade. Innan han kom i övervakningskamerans synkrets stannade han och följde med blicken hur de elektriska ledningarna löpte över väggen. De slutade vid ett armerat elskåp, tillslutet med ett kromblänkande hänglås. Mannen gick fram till elskåpet, drog av sig högerhandsken och höll om hänglåset med den blottade handen. Tyst räknade han till tjugo. Därpå ryckte han till med handen och hänglåsets brunröda bitar föll till marken. Han öppnade elskåpet, lutade sig framåt och andades på innandömet. Djupa och fuktiga andetag. Han rättade hastigt på sig och strax blixtrade det till och lampan över dörren och det röda skenet från övervakningskamerans online-lyse slocknade.

Mannen gick fram till dörren och kunde i återskenet från gatlyktorna se att kodlåset fortfarande fungerade. Han höll fingertopparna mot skruvarna som fäste knapplådan vid väggen. De lossnade och han slet loss kablarna innanför. Med en halvkvävd svordom konstaterade han att det inte hade någon effekt. Då började han liksom gräva med fingrarna längs dörrkarmen. Ett par ryck och så fick han upp dörren. Inget larm hördes. Kvickt klev han in och såg sig omkring. Han befann sig på botten av ett trapphus. Vid sidan av ingången satt en gammaldags larmklocka. Han grep tag med högerhanden om dess slaghammare, gned längs den med tummen och bröt av den som om den vore ett grässtrå.

”Fjärde våningen”, sade han halvhögt och började traska uppför.

När hans högerhand ibland vilade på trappräcket lämnade den efter sig märken som svartnade. På fjärde våningen fanns en korridor och dörren till den var vidöppen.

”Tredje dörren till vänster.”

Han nådde det utvalda målet och prövade med dörrhandtaget. Dörren gled upp utan minsta gnissel.

”Tankspridda forskare”, muttrade mannen.

Därinne fanns ett vidsträckt laboratorium med stålbänkar, redskapsskåp, gaskranar och det mesta som man hittar i filmatiseringar av Dr Jekyll & Mr Hyde. Han gick över till ett glasskåp som var märkt EX-3. Det var låst. Han andades mot glaset och det bildades en grönaktig imma. Sedan knackade han tre gånger med högerhanden. Sista gången krackelerade glaset. Han satte på sig handsken igen och svepte undan det värsta glassplittret med ena armbågen. Han plockade bland de små flaskorna i skåpet och studerade noggrant etiketterna på armlängds avstånd. Allteftersom valde han ut åtta stycken som han stoppade ner i sina rymliga jackfickor. Utan vidare ceremonier lämnade han laboratoriet.

”Hallå där!”

I korridoren stod en nattvakt i mörkblå uniform. I ena handen höll han en ficklampa och med den andra fumlade han fram en pistol.

”Stå stilla!”

Mannen höjde avvärjande sina behandskade händer.

”Ta det lugnt. Jag ska inte göra motstånd.”

Nattvakten hängde ficklampan i en bälteskrok och tog upp ett par handklovar.

”Sträck fram händerna.”

”Med nöje.”

Mannen drog av sig handskarna och släppte dem till golvet. Med viss nervositet lyckades nattvakten sätta bojorna runt hans handleder. Mannen betraktade dem roat för ett ögonblick.

”Jag är rädd för att dessa inte kommer att hålla länge.”

Så slet han sönder handfängslet. Innan nattvakten hunnit hämta sig från förvåningen hade mannen gripit om hans huvud, med ena handen om hakan och andra handen om hjässan. Nattvakten skrek och sprattlade. Efter en stund släppte mannen sitt grepp, varpå nattvakten sjönk ihop mot en vägg. Synbarligen oberörd tog mannen upp sina handskar och lämnade korridoren samma väg han kommit utan att göra sig någon brådska.

Nattvakten snyftade dämpat. Hans hår hade delvis fallit bort och delvis blivit grått.