En början för börjans skull

För att roa en författarbekant skrev jag ihop denna scen:

Edward gillade att hjälpa Matthew. Dels var de vänner sedan länge och vänskaper mår bra av uppdatering, dels var Edward intresserad av historia och Matthews antikvitetsbod var en upplagsplats för förflutenheten. Där fanns den uppstoppade papegojan som i livet tillhört kapten Cook, den luggslitna kofferten i vars lönnbotten en namnkunnig författare dolt sina manuskript när han flydde undan nazisterna, den dekorerade vasen som inte, vilket tidigare ägare påstått, blivit skapad under antiken eller renässansen, utan var en imitation från början av 1800-talet. Dessutom var boden uppiggade eftersom den inte, som många andra liknande inrättningar, var instängd och dammig. Tvärtom släpptes en myckenhet av ljus in genom stora fönster och entréporten, som till hälften bestod av glas. Det var kanske ett brott mot traditionen, men moderniteten kräver sin hyllning.

Edward och Matthew hade lyckats krångla in en nyanskaffad sekretär i det utrymme som reserverats åt den bland inventarierna. De lutade sig mot armbågarna och pustade samfällt.

”Jag känner att jag borde tacka dig igen”, sade Matthew, ”Jag hade inte klarat av det här själv.”

”Vad gör man inte för sina vänner?” genmälde Edward, ”Dessutom har du lovat att bjuda på fika.”

”Det ska jag göra. Vill du ha…”

Pinglan vid dörren hördes. Instinktivt vände vännerna sig ditåt. Där stod en man som var både tjock och lång. Hans skuldror draperades av en mörkblå överrock och hans ansikte skuggades av en vit och bredbrättad hatt med ett blått sidenband. Hans kostym var makalöst prålig, vertikalt randig i bländvitt och gyllengult, men mindre ansträngning hade ägnats åt hans ojämna skäggväxt. I ett vårdslöst grepp höll han en spatserkäpp som kulminerade i ett hundhuvud av silver. Hans manschettknappar glittrade som glasskärvor eller varningslampor. Hans blick gled över lokalen varpå han gick fram till dem och frågade makligt: ”Vem av herrarna är Matthew Landis?”

”Det är jag”, svarade Matthew, ”Är det något jag kan göra för er?”

”Det hoppas jag sannerligen. Mitt namn är Edgar Schwinn”, genmälde mannen och höjde som hastigast på hatten, ”Ni har nog inte hört talas om mig, men jag är en ivrig beskyddare av konsterna. Som sådan har det kommit till min kännedom att ni är i besittning av en viss artefakt, det så kallade Sankt Jakobs kors. Stämmer det?”

”Vem har berättat det för er?” frågade Matthew.

Schwinn log brett.

”Vad har det för betydelse om mitt besök kan vara till gagn för er? Har ni korset?”

”Ja…”

”Kan jag få se det? Det skulle vara ett stort nöje.”

Med viss tvekan gick Matthew till kunddisken, en rejäl konstruktion av trä som ärvts från en lanthandel, bakom vilken det stod ett grönt kassaskåp, i sig självt en antikvitet. Han plockade ut ett slags paket av sammet, som han vecklade upp. Där låg praktpjäsen, dekorerad med opaler och diamanter, försedd med små guldkedjor i vilka det hängde pärlor. På dess sidor fanns latinska inskriptioner. Utan att be om lov tog Schwinn upp korset, vände och vred på det, granskade ingående ädelstenarna. Efter en stund lämnade han tillbaka dyrgripen med, tyckte Edward, tydlig motvillighet.

”Jag kan glädja er med att artefakten förefaller vara autentisk. Hur mycket vill ni ha för den? Tiotusen?”

”Åh, jag kan inte…”

”Nåväl, jag medger att det var ett skambud. Fyrtiotusen?”

”Tyvärr så…”

”Sextiotusen? Det borde vara ett välkommet tillskott i kassan.”

”Mister Schwinn, jag försöker säga att jag inte kan sälja korset. Jag ska skänka det till kolonialmuseet. De kommer och hämtar det imorgon.”

”Sådana institutioner har redan tillräckligt att uppvisa. De saknar inte ett enstaka föremål. Åttiotusen. Mitt sista bud.”

Edward kunde se att Matthew var frestad. Ändock lade han tillbaka korset i kassaskåpet och låste om det.

”Sankt Jakobs kors är inte till salu.”

”Var inte fånig. Jag kan…”

”Han säger att det inte är till salu”, inföll Edward, ”Då är det inte till salu. Det får ni finna er i.”

Schwinn ägnade en ilsken blick åt Edward. Sedan såg han förolämpad ut och rättade till rocken över axlarna.

”Ni har er fria vilja. Jag ska inte påtvinga er mitt sällskap. Men inom en snar framtid har ni nog ångrat att ni avvisat min frikostighet.”

Med raska steg lämnade han boden och försvann ur sikte. Edward pekade efter honom.

”Vad tror du om den där?”

”En samlare. Jag har stött på sådana förut. De är övertygade om att deras hobby är viktigare än alla andra hänsynstaganden. Edward…Borde jag ha accepterat?”

”Du har gjort en utfästelse till museet.”

”Det är sant. Man borde stå vid sitt ord.”

”Det är därför du är min kompis. Och när du varit så moralisk förtjänar du en fikarast.”

Annonser

Apropå arbetsplatser

Det har hävdats att en av de saker som utmärker det moderna livet är tristessen på arbetsplatsen. I det sammanhanget har denna lilla dialog tillkommit:

”Hur är jobbet?”

”Fantastiskt irriterande.”

”Vad menar du?”

”Du vet vad de säger på varenda arbetsplats: vi delar bördorna, vi sitter i samma båt, vi är som en stor familj. En massa prat om laganda och lojalitet.”

”Som inte stämmer med verkligheten?”

”Jag trodde att man åtminstone skulle hålla ihop inom företaget mot andra konkurrerande företag. Men vad består jobbet av? De som vill klättra uppåt och de som vill vara någon annanstans, illasinnat skvaller, lurande förräderi och pyrande myteri, en tillkämpad atmosfär av allvar och professionalism parad med en total brist på uppriktighet och ståndaktighet, oupphörliga och småaktiga klagomål om kaffe, chefer, rökförbud, parkeringsplatser och sjukskrivna kollegor.”

”Med andra ord, ungefär som på de andra ställena där du jobbat?”

”Precis.”

 

Levertin i åminnelse

En sedvänja som jag uppfunnit och tillämpar för eget bruk är att jag vid halvtiotiden på morgonen den tjugoandra september spelar Albinonis adagio i G-minor och reciterar poesi (denna gång måste jag medge, till min skam, att jag höll på att glömma datumet och därför missade klockslaget). Det var ungefär vid den tidpunkten 1906 som Oscar Levertin avled. Ganska ofta har Levertin avfärdats som en flumdiktare och judisk kuriositet. Han passade inte riktigt in i den nationella självbilden, han framstod som, för att sammanföra två liknelser som brukats om honom, en paradisfågel bland gråsparvar och en pärlemorknapp i den svenska vadmalsvästen. Nuförtiden, när kulturell pluralitet framställs som något acceptabelt eller rentav beundransvärt, kan han måhända bemötas med större förståelse. För egen del upptäckte jag Levertin när jag som student köpte (för en krona, vill jag minnas) en upplaga av hans essäsamling Diktare och drömmare på en loppis i Linköping. Jag befann mig i min stora dekadentperiod och var just då mest intresserad av hans beskrivning av Joris-Karl Huysmans. Medan jag läste tilltalades jag högeligen av Levertins balansering mellan poetiskt inkännande och ironisk distans. Därefter upptäckte jag alltmer av Levertin och skrev ett par uppsatser om honom. Somliga har retat sig på hans stundom färgstarka stilblommor, men ett sådant språkbruk var knappast något han var ensam om årtiondena runt 1900. Som poet, prosaist, litteraturkritiker och akademiker åstadkom han en rikhaltig produktion som säkerligen skulle ha blivit ännu större om det inte varit för en olyckshändelse involverade halsfluss och gurgelvatten, det senare orsakande någotslags allergisk överreaktion, som ändade hans liv. Från denna produktion kan jag lämna en handfull personliga rekommendationer: dikterna i Nya dikter som är starkt präglade av kulturhistorisk läsning och vemodiga stämningar, essäerna över författare och lärda ämnen i Diktare och drömmare och Essayer (de senare i två volymer), de konsthistoriska och konstfilosofiska studierna över Jacques Callot och debutverket Från Rivieran, en resebok med mycket romantiskt stämningsmåleri. Avslutningsvis ska jag citera några rader ur Levertins sista diktsamling Kung Salomo och Morolf som blivit en symbol för den sorts kultursyntes han ansåg sig representera:

Fjärran och nära sällsamt förenar

sagan med systerligt spinnande hand.

Libanons cedrar och snöskogens enar

binder hon samman med skimrande band,

suset av palmer och furugrenar,

västerländskt vemod och österländsk brand.

– Själv är jag väster- och österland.

Jag är en avundsvärd författare

Nyligen har något inträffat som gör att jag förtjänar avund från mina mindre gynnade författarkollegor. Jag har inte blivit accepterad hos ett stort förlag. Jag har inte blivit upptäckt av den breda allmänheten. Jag har inte blivit smickrande omnämnd av en prominent litteraturkritiker. Ändock har något hänt som gjort mig avundsvärd. I lördags, alltså förrgår, företog jag, utan några hoppfulla stämningar, en genomgång av en lista med förlag. Självfallet fanns inget som passade mina omständigheter, men ändå skickade jag iväg manus till flera olika adressater. Till en författarkollega skrev jag att jag var beredd att satsa pengar på att jag skulle få den första refuseringen inom två veckor. Han skrev tillbaka att det var en ytterst optimistisk uppskattning av tidsrymden. Jag har blivit sannspådd! En enda ordinarie vardag var allt som krävdes för att jag skulle få två stycken avslag, tvenne kortfattade och tämligen vänliga meddelanden om att mina manus tyvärr inte passade in i deras utgivningsprofil. Förmodligen har de endast läst min medföljande beskrivning och inte tagit ens en hastig titt på manusen. Det är möjligt att detta är någon form av rekord. Som mina författarkollegor är mycket väl medvetna om, man kan få vänta från en månad till en evighet på förlagens respons, respons som oftast är negativ. Detta gör mig avundsvärd. Jag behövde inte vanka omkring, vecka efter vecka, i ovisshet, gnagande tvivel och falska förhoppningar. Ånej, en vanlig måndag var allt som behövdes för att påminna mig om mitt författarskaps avsaknad av kommersiellt värde.

Minirysare

Jag har försökt skriva ett litet spänningsdrama som en dialog, men är förmodligen alltför abstrakt som vanligt. Hursomhelst, här är texten:

”Du kan inte säga något som chockar mig.”

”Ska vi slå vad?”

”Du kommer att förlora.”

”Du riskerar kanske mer än vad du tror. Nå?”

”Försök.”

”Okej. Vid åtta års ålder begick jag mitt första mord.”

”Va? Råkade du ha ihjäl en katt?”

”Nej. Inget så trivialt. Ett mord. När jag var liten tycke jag om att vara ensam. Jag retades av de andra killarna i klassen. Därför strövade jag omkring i skogen och letade upp ställen där jag fick vara ostörd. En dag dök en pojke upp i min glänta. Han var en av mina plågoandar. Genast började han jäklas. Han hade följt efter mig och sade att han skulle hämta de andra så att jag inte skulle få vara ifred någonstans. Med tårar i ögonen började jag slå på honom. Vi tumlade runt, jag fick tag på en sten och drämde till flera gånger mot hans huvud. Blod sipprade fram och han blev liggande orörlig. En stund stod jag stilla, inte i ånger över skitungens död, utan överväldigad av själva handlingen. Sedan gick jag hem. Efter ungefär två dagars skallgång hittades liket. Jag hade burit handskar så det fanns inga fingeravtryck. Samtliga av den dödes klasskamrater förhördes. Jag avslöjade ingenting och ingen annan hade något väsentligt att säga. Den allmänna slutsatsen blev att mordet hade begåtts av någon förbipasserande galning som agerat på ren impuls. Detta lärde mig två saker: Hur lätt det kunde vara att begå mord och hur lätt man kunde slippa undan med dem.”

”Vänta lite…Du sade ditt första mord…”

”Stämmer. Och snart ska jag, som en säkerhetsåtgärd, begå mitt nionde mord. Beklagar.”

Apropå otäcka fantasier

I det förflutna har jag gjort ett par försök att läsa Mein kampf. Häromdagen fick jag tag på boken som engelsk inläsning och mina tidigare intryck har bekräftats. Adolf Hitler åstadkom sitt litterära verk, mestadels dikterade han, i Landsbergsfängelset efter det misslyckade kuppförsöket i München. Texten är segdragen och upprepande. Hitler var varken tänkare eller författare i genuin bemärkelse, utan först och främst en politisk talare när det gällde uttrycksmedel och det som kan vara effektfullt när det vrålas till en folkmassa är inte nödvändigtvis effektfullt när det klumpas samman i skrift. Han ville framstå som betydelsefull, men är endast pretentiös och tillgjord, och han kunde aldrig i sitt ölhallstemperament avhålla sig från hätska utfall mot dem som han ansåg vara hans fiender. Hans ansträngningar att förtydliga förvirrar snarare än de klargör. Man kan förstå att många nazister i Tredje Riket inte orkade läsa igenom svamlet samtidigt som de kände sig tvungna att ha det stående på en iögonfallande plats i bokhyllan. Det som fascinerar med Mein kampf är att Hitler uppenbarligen var en man fångad i sina maniska fantasier och att han fick möjligheten att omsätta dem till verklighet i det långa loppet. Den är full av unkna fördomar och vulgära banaliteter som den blivande diktatorn önskade sminka om till visdom och naturlagar. Han förefaller ha varit obekymrad av motsägelserna, såsom att propagera för den grövsta materialism och framställa människan som blott ett avelsdjur och ändå förbinda detta med vad han påstår vara den högsta formen av idealism, som huvudsakligen tycks bestå i att individen offrar sitt liv för rasens välgång. Hans prosa är ständigt vidlyftig och när han kommer in på något av sina hatobjekt bubblar det upp en närmast dreglande illvilja ackompanjerad av starka adjektiv. Återigen bevisas att dagdrömmerier helst bör förbli dagdrömmerier.

Varthän?

Ovanstående rubrik ska inte betraktas som en allmän och existentiell frågeställning, utan som en mer personlig undran från författaren inom mig. Sommaren är överstånden, vilket för mig innebär att min tillfälliga anställning är överstånden. Trots de tidiga mornar och sena kvällar som detta arbete innefattat så har jag fått en del skrivet: utkast, kortnoveller och anteckningar. Frågan är vad jag ska skriva hädanefter. Samla krafterna till ett större projekt? Det är min evinnerliga längtan efter storslagenhet som ligger bakom detta. Att åstadkomma något med djärva tankar, intensiva färger och vidsträckta horisonter, något mer än den halva sida av koncentrerad text som är min ordinarie standard. Tänk på de stora idealen och de stora författarna. Försöka bli en av dem, vinna en egen plats i litteraturhistorien. Omedelbart mottar jag förebråelser för detta högmod, denna konstnärliga hybris, från mitt förnuft och mina erfarenheter. Hur många grälla och ofullgångna skisser har inte producerats och förkastats i denna strävan efter storslagenhet? Borde jag inte nöja mig med det som jag med viss skicklighet behärskar, småkonst och kammarspel, de tydligt avgränsade formerna? Den lättjefulle bohemen inom mig hävdar att ambitioner är bortkastad möda, antingen infrias de och följs av desillusion eller så infrias de inte och följs av bitterhet. Därutöver tillkommer ett annat problem. Jag kan inte välja. Ska jag föröka hitta på något helt nytt (omöjligt efter sextusen år av producerad litteratur) eller ska jag leta reda på något användbart bland mina liggande texter (svårt efter tjugo egna år av ivrigt klottrande)? Det här konceptet eller det där konceptet? Den här karaktären eller den där karaktären? Och sedan gäller det att stå fast vid beslutet. Uthållighet har aldrig varit mitt utmärkande personlighetsdrag. Men jag vill skriva. Således: Varthän? Förhoppningsvis klarnar mina skrivbekymmer av att jag skrivit om dem.