Levertin i åminnelse

En sedvänja som jag uppfunnit och tillämpar för eget bruk är att jag vid halvtiotiden på morgonen den tjugoandra september spelar Albinonis adagio i G-minor och reciterar poesi. Det var ungefär vid den tidpunkten 1906 som Oscar Levertin avled. Ganska ofta har Levertin avfärdats som en flumdiktare och judisk kuriositet. Han passade inte riktigt in i den nationella självbilden, han framstod som, för att sammanföra två liknelser som brukats om honom, en paradisfågel bland gråsparvar och en pärlemorknapp i den svenska vadmalsvästen. Nuförtiden, när kulturell pluralitet framställs som något acceptabelt eller rentav beundransvärt, kan han måhända bemötas med större förståelse. För egen del upptäckte jag Levertin när jag som student köpte (för en krona, vill jag minnas) en upplaga av hans essäsamling Diktare och drömmare på en loppis i Linköping. Jag befann mig i min stora dekadentperiod och var just då mest intresserad av hans beskrivning av Joris-Karl Huysmans. Medan jag läste tilltalades jag högeligen av Levertins balansering mellan poetiskt inkännande och ironisk distans. Därefter upptäckte jag alltmer av Levertin och skrev ett par uppsatser om honom. Somliga har retat sig på hans stundom färgstarka stilblommor, men ett sådant språkbruk var knappast något han var ensam om årtiondena runt 1900. Som poet, prosaist, litteraturkritiker och akademiker åstadkom han en rikhaltig produktion som säkerligen skulle ha blivit ännu större om det inte varit för en olyckshändelse involverade halsfluss och gurgelvatten, det senare orsakande någotslags allergisk överreaktion, som ändade hans liv. Från denna produktion kan jag lämna en handfull personliga rekommendationer: dikterna i Nya dikter som är starkt präglade av kulturhistorisk läsning och vemodiga stämningar, essäerna över författare och lärda ämnen i Diktare och drömmare och Essayer (de senare i två volymer), de konsthistoriska och konstfilosofiska studierna över Jacques Callot och debutverket Från Rivieran, en resebok med mycket romantiskt stämningsmåleri. Avslutningsvis ska jag citera några rader ur Levertins sista diktsamling Kung Salomo och Morolf som blivit en symbol för den sorts kultursyntes han ansåg sig representera:

 

Fjärran och nära sällsamt förenar

sagan med systerligt spinnande hand.

Libanons cedrar och snöskogens enar

binder hon samman med skimrande band,

suset av palmer och furugrenar,

västerländskt vemod och österländsk brand.

– Själv är jag väster- och österland.

Annonser

Kort sammanfattning av valet

Majoriteten av medborgarna tog en promenad förbi valurnorna, rösterna registrerades och räknades i någorlunda god ordning och för närvarande kråmar sig politikerna som påfåglar (även om det inte gick överväldigande bra för dem, man måste ju upprätthålla det yttre skenet). Någon solid form har ännu inte framgått ur valresultatet. En sak är säker och den brukar vara säker både före och efter samtliga val: Satirikerna kommer inte att sakna material.

Lite mer satir i valtider

Slängde ihop en satirisk småsak som jag lika gärna kan lägga upp meddetsamma:

Vid ett tillfälle kunde en ökning av kräftpest konstateras och eftersom detta var valtider blev nyheten omedelbart använd i den politiska propagandan. Ett parti ute på högerkanten trumpetade fram: ”Svenska män och kvinnor! Den inhemska kräftan är hotad! En av svenska folkets käraste högtider är därmed också hotad. Gå samman i nationell enighet för att bekämpa dessa hot, som måste komma från utländsk underminering”. Ett parti ute på vänsterkanten proklamerade: ”Kamrater och proletärer! Kräftbeståndet är avtagande. Detta är ytterligare ett otvetydigt bevis på socioekonomiska orättvisor, på överklassens både slappa och profithungriga vanstyre. Må den arbetande klassen förena sig i kampen mot dessa missförhållanden”. Ett parti, som smickrade sig med att vara miljömedvetet, utropade: ”Tänk på naturen! Tänk på minkarna! Tänk på kräftorna! Vi vill ha en hållbar utveckling och bevara kräftor, björkar, minkar, insjöar, vargar, smultron och allt annat i naturen. Rösta grönt!”. Ett parti, som befann sig någonstans i mitten av den politiska skalan, tillkännagav försiktigt: ”Med märkbar oro noterar vi tillståndet för kräftorna. Det kan ju vara trevligt med en kräftskiva, gärna om det inkluderar en nubbe eller två, och det vore ganska synd om detta upphörde helt och hållet. Därför hoppas vi att något ska gå att göra åt det”. Det största partiet, som genom sitt långa maktinnehav lagt till sig med vanan att tala kanslispråk, meddelande följande: ”Härmed försäkras allmänheten om att vederbörande instanser uppmärksammat kräftproblemet och inom en snar framtid kommer en interdepartemental kommitté av sakkunniga representanter att bildas och att dessa ska begrunda all tillgänglig information och konsultera kräftodlingens experter för att kunna fatta ett genomtänkt beslut som ska verkställas i korrekt ordning”. Efter valet visade det sig att ökningen i kräftpest var ett statistiskt räknefel, men då hade redan samtliga partier tillskrivit sig segern i frågan.

Valtider

Det drar ihop sig till valtider och det är dags att påminna sig om vad det innebär. Följande satiriska dialog skrev jag för flera år sedan, men den har antagligen inte förlorat något av sin udd:

”Sådär, nu har jag några minuter till att svara på frågor. Ja?”

”Var står ert parti i genusdebatten?”

”Givetvis sympatiserar vi med dem som förespråkar total könsjämlikhet i alla hänseenden…samtidigt som vi har förståelse för dem som stödjer mer traditionella uppfattningar rörande könsroller.”

”Hur tänker ni förbättra undervisningssystemet?”

”Givetvis sympatiserar vi med dem som vill ha mer ordning och disciplin i skolorna…samtidigt som vi har förståelse för dem som önskar att eleverna ska ha full valfrihet.”

”Vad ska ni göra för att få rätsida på ekonomin?”

”Givetvis sympatiserar vi med dem som säger att vi måste ha besparingar och en mer kontrollerad budget…samtidigt som vi har förståelse för dem som hävdar att det behövs nya och stora satsningar för att stimulera näringslivet.”

”Ska ni ändra skatterna?”

”Givetvis sympatiserar vi med dem som inte vill belasta den enskilde medborgaren alltför mycket…samtidigt som vi har förståelse för dem som säger att det är samhällets skyldighet att bekosta vissa essentiella tjänster.”

”Er inställning till invandringen?”

”Givetvis sympatiserar vi med dem som ser invandringen som kulturellt berikande och en plikt gentemot de förföljda…samtidigt som vi har förståelse för dem som känner att deras etniska integritet och moraliska värden hotas.”

”Och arbetslös…”

”Ähum. Tyvärr så har jag inte mer tid. Måste skynda vidare. Glöm inte att rösta! Gärna på oss liberaldemokratiska reaktionärer. Vårt motto är: Framåt i lagom takt mot en måttligt ljusnande framtid medan vi minns vårt någorlunda ärorika förflutna. Och vi försöker representera så många av väljarna som det överhuvudtaget är möjligt.”

En sann profetia?

Jag är inte vidskeplig och jag vill undvika att låta självömkande, men stundom förefaller det mig som om jag hittat den negativa förutsägelse som beskriver mitt allmänna öde.  Denna hittade jag som tonåring i en astrologibok och den lyder ordagrant som följer: ”Tömmer ut sin kraft på växlande planer som är ofruktbara och värdelösa”. När jag begrundar min nuvarande tillvaro och mitt föregående liv så kan jag inte låta bli att tycka att denna enda mening är en ganska träffande sammanfattning. Betänk enbart mina många skönlitterära projekt, som allihop blivit slag i luften eller runnit ut i sanden. Visst kan man tala om vaghet, överdrifter och självsuggestion, men ändå tycker jag att de där orden har fångat åtminstone en aspekt av mitt liv.

Sommarens bokskörd

Nu är sommaren officiellt överstånden för mig. Den har varit, minst sagt, svettig, men jag har ändå haft energi att som vanligt inskaffa flera kassar med böcker från loppmarknader eller utgallrade högar i bibliotek. Här är ett urval av bokskörden: En reseguide om Mexico, två romaner av Gabriel Garcia Marquez, en samlingsvolym med texter om sionism, konstkritiska essäer av Charles Baudelaire, en bildbiografi över Napoleon Bonaparte, några av Åke Holmbergs mästerliga berättelser om Ture Sventon, en genomgång av 1800-talets europeiska historia utgiven 1900, ett seriealbum med antropomorfiska djur som bär namnet Klorofyll och kuppmakarna, en sovjetisk officerares dagboksanteckningar från Tyskland åren 1945-46, en rejäl antologi som heter Problem i världsekonomins historia och en ännu mer rejäl volym om barockens konst, Svensk Litteratur-Tidskrift från 1869 rymmande uppsatser om bland annat olika sätt att läsa Bibeln och huruvida Erik XIV förgiftades, Oswald Spenglers filosofiska tegelstensverk Västerlandets undergång, vari det konstateras magistralt och schwungfullt: ”Det betyder att Västerlandets framtid inte är ett konturlöst uppåt- eller framåtstigande under obegränsade tidsrymder i riktning mot tillfälliga ideal, utan en oundvikligt bestämd historisk engångsföreteelse på några få sekler, begränsad till form och varaktighet, som med hjälp av existerande föregångare kan förutses till sina väsentliga drag.”