Det oöverstigliga glappet

Igår fick jag infallet att börja renskriva ett av mina gamla romanutkast. Min önskan var att hitta något som kunde förbättras eller förtjänade att räddas åt eftervärlden. Jag insåg snabbt att så icke var fallet. Liksom mina andra romanutkast var detta ytterst fragmentariskt. En osammanhängande svit av scener, ihopklottrade vid olika tillfällen. De tidigare nedskrivna var märkta av upprepningar, grälla färger och onödigt komplicerade meningskonstruktioner. De senare nedskrivna var märkta av torftighet, fantasilöshet och en överdriven förhoppning om att människor kan läsa mellan raderna. Ingenstans kunde min prosa motsvara dagdrömmens elegans, klarhet, riklighet och spännvidd. Mina revideringar framstår som skorrande och otillräckliga. En variant på det eviga problemet, det oöverstigliga glappet mellan teori och praktik, fantasi och vardag, längtan och handling.

Annonser

En liten saga

En tidig morgon förra veckan kunde jag inte sova. För att förströ mig började jag läsa i en samling kortnoveller av lord Dunsany, blev inspirerad, steg upp och började skriva en sagosamling i hans halvt ironiska och halvt poetiska anda. Här är en liten saga ur den:

På toppen av Parnassos, inuti Poesins tempel, sitter Den Store Författaren på en hög stol invid allmaktens skrivpulpet och försöker finna ett lämpligt ämne. Detta är en svår uppgift, ty Författaren har varit verksam länge och boken som vilar på pulpeten rymmer otaliga sidor fyllda av en handstil som övats upp genom årtusenden. Dessutom blir Författaren irriterad och distraherad av skrivarnas horder som håller till på golvet långt under honom och som har sysslan att notera världens fortlöpande trivialiteter på sitt mekaniska sätt, utan en skymt av inspiration och konstnärlighet.

Vid ett tillfälle, likt många andra, såg Författaren ut över det tillgängliga universumet. Han såg en pojke älska en flicka och denna lidelse var som en miljard andra kärlekar och dög inte som ämne. Han såg en politiker göra utfästelser till ett folk och denna oration var som en miljard andra bedrägerier och dög inte som ämne. Han såg rosig ungdom och vemodig ålderdom och ungdomen var lika rosig som ungdom någonsin varit och ålderdomen var lika vemodig som ålderdom någonsin varit och ingetdera dög som ämne. Därpå såg Författaren ett löv på ett träd. Författaren lutade sig närmare för att se bättre. Lövet var skinande grönt och hade ett tydligt framträdande ådernät. Och i Författarens fantasi blev lövet en grönskande slätt och ådernätet ringlande floder. Vid varje av dessa flodarmar växte det fram välmående städer: Forgser, med hundratals klocktorn, Bavadra, med minareter av alabaster, Vaxcte, med juvelmånglarnas marknad, Nyrtis, med parfymmakarnas väldofter, Cagh, med befästningsverk som ingen krigshär kunde övervinna, och många fler. Dessa städer frodades och varje främling som besökte dem trodde sig ha nått paradiset. Dock kunde de inte enas i sitt överflöd, utan vände sig mot varandra i avund och tävlan och den grönskande slätten färgades röd av blodspillan. Så uttömde de sin livskraft och kvar lämnades pompösa skal, uppskattade av enstaka turister, medan deras makt och ära övergick till andra städer.

Hastigt, innan inspirationen försvunnit, skrev Författaren ner vad han sett i lövet. För ett ögonblick hade en väldig härlighet existerat, blott för ett ögonblick, men det räckte för att Författaren skulle glömma bort de irriterande och distraherande skrivarna.

En obehaglig dagdröm

Denna dag har hushållet fått påhälsning av en obehaglig dagdröm i form av ett flygblad från en högerextremistisk organisation. Förmodligen levererades det i skydd av de mörka småtimmarna till hela området. Min mor och jag är ense om att flygbladets innehåll är förfärligt svammel. Genom nio punkter beskrivs i svepande ordalag organisationens idealbild av framtiden. Den vill omedelbart stoppa massinvandringen och ”så fort som möjligt” repatriera alla som inte är ”etniska nordeuropéer”. Man tror inte på försäkringen att detta ska ske på ”humanast möjliga vis”. Därpå försäkras att organisationen ska, med ”alla tillgängliga medel”, bekämpa ”den globala sionistiska elit” som påstås behärska världen, vilket är renodlad antisemitism. Efter det uttalandet är det föga förvånade att organisationen vill införa ”ett nationellt socialistiskt samhälle”, vilket endast är en omskrivning av nazism. De säger också att de ska införa ”en stark stat med utpräglat folkstyre”. Är det inte en självmotsägelse? Man kan ha en stark stat eller ett utpräglat folkstyre, men inte bägge delarna på samma gång. Med ett hycklande leende mot miljörörelsen utlovar organisationen att skapa ett samhälle ”i harmoni med naturens lagar” och med etiska djurskyddslagar. Försvaret ska självfallet stärkas och samtliga ”medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot”. Lägg märke till det där ”eventuella”. Det ska ge föreställningen om nationell enighet och samtidigt förbereda för möjligheten att grannarna är fienden. Slutligen försäkras, utan att göra något intryck av trovärdighet, att organisationen ska värna allas likhet inför lagen. Detta framstår som särskilt falskt eftersom det följs av: ”En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi” (en brottsbeteckning som säkerligen inkluderar allting som organisationen uppfattar som misshagligt). Som sagt, en obehaglig dagdröm.

Kohandel

Lite mer nyskriven satir:

”Nu har en regeringskoalition etablerats. Fast den är instabil. Vad tycker du om läget, mästermanipulatör?”

”Alla koalitioner är instabila. Nyhetssändningarna är fulla av de inblandade partiernas konkurrerande krav. Vissa vill öka skattetrycket, andra vill minska skattetrycket. Vissa vill mildra lagstiftningen, andra vill skärpa lagstiftningen. Vissa vill upprusta välfärdsinrättningarna, andra vill nedrusta välfärdsinrättningarna.”

”Hur ska man uppnå en fungerande kompromiss?”

”Med sättet som mest tillfredsställer de professionella politikerna, man skaffar fler platser vid köttgrytorna.”

”Mutor? Korruption?”

”Kohandel med ämbeten och principer. Makten manifesterar sig i vilka som sitter i vilka kontor och uppbär vilka löner och titlar. Partier som tillhört oppositionen behöver modifiera sina åsikter när de uppnår regeringsställning, liksom partier som avlägsnats från regeringsställning modifierar sina åsikter när de tillhör oppositionen.”

”Vad innebär det praktiskt?”

”Att man måste ägna mest tankemöda åt fördelningen av ministerportföljerna. Om man vill bredda en regerings politiska underlag så är en gammal patentlösning att öka antalet ministeriella poster. Det låter sig lätt göras. Till exempel kan man ha både en skolminister och en utbildningsminister. Samt en ecklesiastikminister för att avrunda och ge lite gammaldags stil i språkbruket.”

”Och sedan kan man ge de tre olika positionerna åt en radikal, en liberal och en konservativ.”

”Precis! Sålunda breddas maktbasen och de tre ministrarna kommer att systematiskt motverka varandra och förhindra varje förändring, både till det bättre och det sämre. När man till exempel tillsätter energiminister hör det till sedvänjan att klyva auktoriteten i två personer, varav den ene tror på kärnkraft och den andre är kärnkraftsmotståndare. Status quo bibehålles.”

”Men inget av partierna representerar stillaståendets policy.”

”Självfallet inte. Alla partier vinnlägger sig om att låta energiska och framåtskridande. Ändock skapar de genom sin inbördes tävlan ett tillstånd som kan kallas rutinens och vanmaktens herravälde. Man åstadkommer något genom att hindra andra åstadkomma något.”

Den kontinuerliga krisen

Lite mer nyskriven och lite allvarligare satir:

”Titta på nyheterna. Det är kris igen.”

”Nej, det är inte kris igen. Det är samma kris som förut. Det är en kontinuerlig kris. Inte bara enstaka skandaler, utan fortlöpande svårigheter.”

”Vad är orsaken?”

”Tja, det mest banala vore att påpeka människans ofullkomlighet och oförmåga att skapa ett perfekt samhälle. Om du vill att jag ska bli mer detaljerad så skulle jag säga det ökande välståndet och allmänna framåtskridandet.”

”Va!? Hur kan något positivt ge upphov till något negativt?

”Fattigdom antingen förlamar eller inspirerar medan rikedom komplicerar. Stigande löner följs av stigande priser och stigande priser följs av stigande löner. Inflationen har varit ekonomins trogne följeslagare under det senaste århundradet. Omkostnaderna befinner sig i ständig tillväxt och det märks både för stater och individer.”

”Men krisen kan inte bero uteslutande på försämrat penningvärde.”

”Nä, det finns också parallella orsaker. Förr hölls befolkningssiffrorna nere av sjukdomar och undernäring, numera är problemet det motsatta. Läkarvetenskapens utveckling har minimerat spädbarnsdöden och avsevärt förlängt medellivslängden. Alla dessa människor ska ha mat, kläder, bostad, skolgång och vid behov vård. Helst vill de också ha sysselsättningar som ger dem en känsla av självförverkligade.”

”Är det inte möjligt?”

”Det går att försöka och ganska ofta lyckas det, men det tär på resurserna. Hela tiden fler människor som förbrukar mer. Därtill uppmanas de av kommersialismen som vill ha fler kunder för att få mer profit. Hur lockande kan inte reklamens fantasibilder vara? Glöm inte bort elementet av personlig frihet. Om till exempel sjukvården behöver ett ökande tillskott av personal för att hantera en ökande tillströmning av patienter, hur ska det kunna ordnas om det inte finns en likaledes ökande mängd av personer som vill ägna tid och energi åt att bli läkare och sjuksköterskor? För närvarande härskar stressen inom samtliga vårdsektorer och rekryteringsenheterna konkurrerar hänsynslöst om den tillgängliga arbetskraften.”

”Vad ska man göra? Automatisering och födelsekontroll?”

”Automatisering kan ge bättre standardisering, fast människorna som skulle ha blivit sysselsatta fortsätter ju att existera. Deras overksamhet kan resultera i missnöje och destruktivitet, vilket knappast lindrar någon kris. Födelsekontroll kan låta som en tilltalande enkel patentlösning, men fallet Kina visar hur svårt det kan vara att bemästra långsiktiga konsekvenser.”

”Så vad är lösningen?”

”Jag vet inte. Jag påpekar bara vår situation, den kontinuerliga krisen.”

Mer om Bo Söderlund

Min författarkollega och stundom medförfattare Bo Söderlund har blivit aktuell med spänningsromanen Chuck & Gina – dödliga drömmar. Jag har kommenterat denna text under dess tillkomst och försäkrar att Söderlund kan förena en renskuren prosa som säger det väsentliga med ett sinne för det hotfulla, det absurda och det mänskliga. Nedanstående länkar leder till sajter där det finns mer information och möjlighet att köpa verket. Som en bonus leder länkarna längst ned till sajter där man kan köpa Söderlunds säregna berättelse Det kan vara kallt i helvetet.

 

Regeringsbildaren

Här är lite nyskriven satir för det nya året:

”Regeringskris! Högern vill inte tillåta att vänstern bildar regering och vänstern vill inte tillåta att högern bildar regering. Mitten tvekar som vanligt och skulle helst bilda regering på egen hand. Landets och folkets öde vilar på dina axlar, mästermanipulatör. Har du några förslag?”

”Jadå! Till att börja med det mest uppenbara, låt den avgående statsministern sitta kvar. Förvisso är han inte enastående, men medborgarna har fått tid att vänja sig vid honom och ingen ordinarie person bryr sig om vilka som är de övriga ministrarna.”

”Förslaget har redan framlagts och förkastats.”

”Nåja, man kan skapa en samlingsregering genom att välja ut de mest ärelystna från de större partierna, det vill säga de som villigast struntar i partipolicy för att få sitta på en ministertaburett. Partiideologer må protestera, dock får man en regering som nöjer sig med att intrigera inbördes.”

”Det fungerar inte denna gång. De mest ärelystna startade småpartier och utbrytargrupper innan valet, vilket ytterligare komplicerat mandatfördelningen.”

”Den gamla patentlösningen är att förena de ljusblå och de ljusröda med färglösa liberaler som klister, ett harmlöshetens och menlöshetens samförstånd.”

”Omöjligt. Väljarna kräver en stark regering.”

”Varför? En svag regering kan inte sätta samma kraft bakom sina dumma infall som en stark regering. Vilka är de starkaste ledarna i parlamentet förutom den avgående statsministern?”

”Den ene är nazist, maskerad med kostym och sidenslips, medan den andre är förskingrare, maskerad av att aldrig blivit slutgiltigt fälld.”

”Om jag måste välja skulle jag föredra förskingraren.”

”Bägge är oacceptabla för majoriteten.”

”Jaha…Då återstår endast det mest rättvisa, jämlika och demokratiska alternativet.”

”Vad? Nyval?”

”Nej. Tillsätt regeringen genom ett lotteri. Evenemanget kan bli en nationell fest med glitter och glamour. Det statliga spelbolaget kan tjäna en hacka på vadslagning om utgången. Politiska val är ju ändå hasardspel. Närmare bestämt, rysk roulett.”