Lite politisk satir

Nyskriven satir, en övning i koncentrering:

Ett mord tolkat av olika politiska partier.

Socialdemokraterna

 ”Detta är ett symtom på de ojämlika socioekonomiska förhållanden som vårt parti alltid har bekämpat och alltid kommer att bekämpa.”

Moderaterna

 ”Ett typiskt exempel på socialdemokraternas vanstyre, denna blandning av släpphänthet och överstyrning och försummelse av affärslivet.”

Centerpartisterna

 ”Ännu ett offer för spänningen mellan döende landsbygd och ohälsosam storstad, på glömskan inför våra rötter i bondens mylla.”

Kristdemokraterna

 ”Ytterligare en olycklig själ förlorad i sekulariseringens tidevarv, i en befolkning vars enda hopp är den kristna värdegrundens vägledning.”

Miljöpartisterna

 ”Denna döda människa hade kunnat leva ett rikare liv om vi hållit på renheten i våra sjöar, minskande av bilavgaser och ökande av vegetarism.”

Sverigedemokraterna

 ”Det är en lömsk konspiration, ledd av ryssar och muslimer, för att förgifta det svenska folkets etniska över…äh…svenska folkets lugn och ro.”  

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

Are you new to blogging, and do you want step-by-step guidance on how to publish and grow your blog? Learn more about our new Blogging for Beginners course and get 50% off through December 10th.

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

En resa och en kikare

I dessa coronatider kan sådant som bedöms vara obefogad förflyttning bli material för skandaler. Förra veckan företog jag en onödig, om också inte särdeles lång, resa för att tillfredsställa min fantasis habegär. Jag hade nämligen sett en teaterkikare med tillhörande läderetui i ett skyltfönster och jag var tvungen att återvända för att vara säker på att bli ägare av dyrgripen. Den har pärlemorinläggningar och kändes tung i handen första gången jag tog upp den. Det är en sådan tingest som man ser i filmer, använd av fina damer och herrar när de besöker sceniska tillställningar. Min bekanting handelsmannen, pensionerad från sitt sidojobb som vaktmästare, ville ge mig hundra kronors rabatt, men jag insisterade på att betala fullt pris, vilket var trehundra kronor. Möjligen hade den kunnat säljas för femhundra eller mer, tror jag. Således behagas både min krasshet och mitt dagdrömmeri, samtidigt som jag kan smickra mig med att ha varit generös.  

Kakistokrati

Det har blivit nyskriven satir under det nya året, politiska dialoger i en samling som jag döpt till Kakistokrati (vilket ungefär betyder de sämstas eller värstas styre). Ett smakprov:

”Ex-presidenten har portats från Twitter.”

 ”Det var skönt. Han kan inte formulera en åsikt, i tal eller skrift, utan att begå klavertramp och grovt förolämpa någon.”

 ”Uteslutningen har uppmärksammats, minst sagt. Somliga anser honom vara en martyr för friheten.”

 ”Han?! Han är enbart en martyr för sitt eget dåliga omdöme.”

 ”Man menar att bolaget bakom sajten ägnar sig godtyckligt åt selektiv censur.”

 ”Jag har inget emot seriösa diskussioner om yttrandefrihetens gränser eller storföretagens inblandning i privatlivet, men jag ogillar att möjligheten att skvallra, uttrycka sig vulgärt och sprida diverse fördomar på Twitter eller Facebook framställs som en självklar del av medborgarens grundläggande rättigheter. Förövrigt, när blev Twitter den officiella avstjälpningsplatsen för politisk skräppost?”

 ”Snarare en allmän anslagstavla för klagomål.”

 ”Det stämmer nog. Människorna kan acceptera förlusten av flera friheter så länge som de får behålla friheten att beklaga sig.”  

Summering av skrivaråret

Det återstår några få dagar av 2020 och i enlighet med min sedvänja ska jag försöka summera det snart överståndna årets författande. Jag finner det påkallat att återigen tillgripa mitt gamla uttalande: Jag har inte skrivit så mycket som jag önskat, men mer än jag förväntat mig. Det har blivit en hel del text, om också inte på denna blogg eller i form av någon yttre framgång av kommersiell betydelse, vilket knappast är en nyhet. De senaste månaderna har jag mottagit ett kontinuerligt duggregn av refuseringar. De var förväntade och har varken ökat eller minskat min bitterhet gentemot förlagsbranschen. Bland de nya verken innehas nog störst potential av två rafflande berättelser som jag klottrat ihop med en författarkollega, på digital distans så ingen smittorisk har uppstått. Spännigsromaner eller kriminialthrillers är den mest lämpliga beteckningen på dessa (jag kallar dem skräpromaner, han kallar dem kioskromaner). Därutöver har det tillkommit både stort och smått. Mina Cyniska truismer har blivit ett mindre monument av frivol illusionslöshet. Min idiosynkratiska samling av anteckningar i Dagdrömmeri har vuxit till över tvåhundra sidor och hundratusen ord, vilket gör det till mitt största verk kvantitativt. Och så noveller, skisser, dialoger och utbroderingar. Ett tämligen gott år, trots coronavirus och personliga tillkortakommanden.     

Ännu en födelsedag

Detta, den fjortonde november, är min födelsedag. Det känns inte som något anmärkningsvärt. Desto äldre jag blir, desto mindre betyder datumet. Fjärran är dagarna när jag förväntade mig en anhopning av presenter och anförvanter. På sin höjd får jag några nyttighetsartiklar och digitala gratulationer. Och detta beror inte på coronaviruset, så var det tidigare också, men jag klagar inte. Jag har inget särskilt inplanerat. En sak är säker, jag ska inte fira med att gå ut och supa. Alltför många svenskar använder högtider som förevändning för fylleri. Under vanliga omständigheter är sådant föraktligt och ohälsosamt, nu har det blivit ännu värre genom att kollektiva supfester blivit centrum för smittspridning. Nej, det blir en nykter födelsedag i hemmets lugna vrå. En sak kan jag se fram emot. Och den har jag sett fram emot vid varenda födelsedag: Tårtan.    

Den livfulla begravningsplatsen

Delvis med tanke på allhelgona har jag skrivit ihop några sidor med huvdsakligen humoristiska skisser, placerade på en synnerligen livfull begravningsplats. Ett litet smakprov:

Stående skämtrepliker på begravningsplatsen: ”Obducenten var liknöjd”, ”Begravningsentreprenören var dödstrött”, ”Kyrkogårdsförvaltningen var gravallvarlig”.

Arnold var inte populär bland begravningsplatsens övriga invånare. Han trodde att han förtjänade någotslags aristokratisk särbehandling eftersom han råkat bli vampyr medan han i sin tidigare existens varit en inskränkt och högervriden småborgare. Och han förblev lika inskränkt och högervriden i döden. Han satte upp anslag på vilka han uppmanade till bojkott av utländska kistmakare och han inbjöd till massmöten, som mest infann sig en eller annan nyfiken zombie, under vilka han orerade om överbefolkning i limbo och krävde att utlandsfödda odöda skulle utvisas från begravningsplatsen. Till slut ignorerade alla honom och han hade dragit sig tillbaka till sitt hörn där han funderade på att utropa en egen nation som skulle ha en dödskallefana och runt knotorna skulle det slingra en populistisk devis, såsom ”Gravarna åt de begravda” eller ”Mer dödsutrymme åt våra egna döingar” eller ”Endast patrioters kött och blod ska göda fosterlandets mylla”.

                                                                                                                                                                                      

Ett monument över demokratin

Om jag och min kompis någonsin kommer iväg till norra Frankrike och Paris – vilket förefaller tilltagande osannolikt med tanke på familjeliv och Coronarestriktioner – så vill jag besöka Place de la République i den franska huvudstaden. Det framhävs inte med någon iver i resehandböckerna, men där finns ett monument över demokratin. Genom hela världen finns otaliga monument, minnesplattor, obelisker och statyer som ska erinra om fältslag, tragedier, fallna i krig, generaler, uppfinnare, statschefer, upptäcktsresande och andra så kallade stora män. På Place de la République finns ett monument över demokratin. Njae, egentligen är det en allegori över franska republiken, men det är ganska nära målet, om också inte mitt i prick. Konnässörerna anser monumentet vara otillfredsställande, banalt och fantasilöst, ursprungligen upprest på 1880-talet. På en hög sockel står republikens inkarnation – i dessa tider borde det betraktas som positivt och progressivt att demokratin har kvinnogestalt – och hon håller fram fredens olivkvist med högra handen medan hennes vänstra hand vilar på en platta ingraverad med deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Nedanför henne finns en valurna, rösträttens symbol, som vaktas av ett lejon. Kanske är det banalt och fantasilöst, liksom demokratins princip är banal och fantasilös – en medborgare innebär en röstsedel, det är simpel matematik. Fast det är missvisande att tala om dess urgamla traditioner med referenser till antikens Aten, romerska republiken och så vidare. Demokrati som vi uppfattar begreppet idag – det vill säga lika rösträtt för män och kvinnor, oberoende av inkomstskillnader – är fortfarande något tämligen nytt. För Sveriges del infördes den verkligt allmänna rösträtten i början av 1920-talet. Det är alltså möjligt för en levande person att vara äldre än demokratin. Fortfarande är demokrati ett stort och ungdomligt experiment och i en populärkultur besatt av fräschör och ungdom borde detta faktum vara av betydelse. Dessutom är det hälsosamt om det finns alternativ till despoternas och kasternas styre. Personligen anser jag att det vore olyckligt om monumentet blev en gravvård.