Levertin i åminnelse

En sedvänja som jag uppfunnit och tillämpar för eget bruk är att jag vid halvtiotiden på morgonen den tjugoandra september spelar Albinonis adagio i G-minor och reciterar poesi. Det var ungefär vid den tidpunkten 1906 som Oscar Levertin avled. Ganska ofta har Levertin avfärdats som en flumdiktare och judisk kuriositet. Han passade inte riktigt in i den nationella självbilden, han framstod som, för att sammanföra två liknelser som brukats om honom, en paradisfågel bland gråsparvar och en pärlemorknapp i den svenska vadmalsvästen. Nuförtiden, när kulturell pluralitet framställs som något acceptabelt eller rentav beundransvärt, kan han måhända bemötas med större förståelse. För egen del upptäckte jag Levertin när jag som student köpte (för en krona, vill jag minnas) en upplaga av hans essäsamling Diktare och drömmare på en loppis i Linköping. Jag befann mig i min stora dekadentperiod och var just då mest intresserad av hans beskrivning av Joris-Karl Huysmans. Medan jag läste tilltalades jag högeligen av Levertins balansering mellan poetiskt inkännande och ironisk distans. Därefter upptäckte jag alltmer av Levertin och skrev ett par uppsatser om honom. Somliga har retat sig på hans stundom färgstarka stilblommor, men ett sådant språkbruk var knappast något han var ensam om årtiondena runt 1900. Som poet, prosaist, litteraturkritiker och akademiker åstadkom han en rikhaltig produktion som säkerligen skulle ha blivit ännu större om det inte varit för en olyckshändelse involverade halsfluss och gurgelvatten, det senare orsakande någotslags allergisk överreaktion, som ändade hans liv. Från denna produktion kan jag lämna en handfull personliga rekommendationer: dikterna i Nya dikter som är starkt präglade av kulturhistorisk läsning och vemodiga stämningar, essäerna över författare och lärda ämnen i Diktare och drömmare och Essayer (de senare i två volymer), de konsthistoriska och konstfilosofiska studierna över Jacques Callot och debutverket Från Rivieran, en resebok med mycket romantiskt stämningsmåleri. Avslutningsvis ska jag citera några rader ur Levertins sista diktsamling Kung Salomo och Morolf som blivit en symbol för den sorts kultursyntes han ansåg sig representera:

Fjärran och nära sällsamt förenar

sagan med systerligt spinnande hand.

Libanons cedrar och snöskogens enar

binder hon samman med skimrande band,

suset av palmer och furugrenar,

västerländskt vemod och österländsk brand.  

– Själv är jag väster- och österland.                 

Ett spionäventyr

Nyligen har jag totat ihop några parodier på spionäventyr, huvudsakligen inspirerade av den tecknade tv-serien Danger Mouse från åttiotalet. Här är den första av den:

  I den grå gryningen över storstaden förberedde sig hundratusentals människor på ytterligare en produktiv dag av hederligt arbete för den gemensamma välfärden och personliga tillfredsställelsen, men på en basketplan i ett ruffigt slumdistrikt pågick något som på ett ödesdigert sätt skulle störa friden. Två lömska mansfigurer stod invid en maskin med rör som stack ner i marken.

 ”Äntligen!” utropade den diaboliskt destruktive doktor Dragonus och sträckte sig i hela sin längd så att den gröna sidenkostymen glimtade fram under hans vita laboratorierock, ”Nu ska världen darra, skälva, skaka och slutligen falla i min makt!”

 ”Är du säker, bossen?” frågade slött den lika diaboliske, men mindre framgångsrike, hantlangaren Knocker och kliade sig i den bruna kalufsen så att kedjorna på hans svarta läderjacka rasslade.

 ”Självklart är jag säker, din obildade, ohyfsade, okultiverade och osofistikerade barbar!” genmälde doktorn vresigt, ”Min jordbävningsmaskin är perfekt! Och som en förträfflig bonus drivs den av skräp! Det är en ändlös tillgång. Ladda upp den, Knocker!”

 ”Visst, bossen”, grymtade Knocker och fyllde lydigt energiförbränningskammaren med trasig plast, ruttna frukter, bortkastade reklamblad och annat sådant.

 ”Nu”, sade doktorn vällustigt så att hans väldiga mustascher höjdes likt örnvingar, ”är min stora stund kommen. Värld – välkomna din nye härskare eller gå undergången till mötes!”

  Därpå tryckte han ner den stora och iögonfallande röda knappen. 

  Samtidigt och i samma stad befann sig superagenten 111 i sin hemliga lya, listigt maskerad på femte våningen i ett rivningshus. Han stod inför en av sitt livs stora utmaningar, ty han befann sig i köket och höll på att steka två ägg. 111 behärskade tio olika kampsporter och kunde hålla andan trettio minuter under vatten, men matlagning var en av hans svaga punkter. Han, som var den djärvaste av de djärva när han tampades med mänskliga motståndare, bar av säkerhetsskäl ett långt förkläde, skyddsglasögon och grytvantar som gick upp till armbågarna. Man kunde aldrig veta när det gällde fräsande fett och måhända borde han vända på äggen. Kanske var det spänningen i situationen som fick honom att inbilla sig att golvet rörde sig under hans fötter. Fast inbillningen fick snart mer substans när kanelen, följd av kumminen och kardemumman, föll ner från kryddhyllan.

 ”Vad är detta?” frågade 111 sig själv, ”Är det ett konstruktionsfel i kryddhyllan? Har en byggfirma börjat riva mitt rivningshus? Eller har Trina bjudit hem sin aerobicsklass?”  

  I samma ögonblick ringde hans mobiltelefon, den som endast användes för ärenden inom tjänsten. Med beundransvärd smidighet fiskade 111 upp kommunikationsredskapet, utan att avlägsna grytvantarna.

 ”111.”

 ”Det är centralen. Du har ett uppdrag.”

  111 kände genast igen chefens fylliga och ansvarstyngda röst. Den var fylligare och mer ansvarstyngd än vanligt.

 ”Jag lyssnar, chefen.”

 ”Det är kris, 111. Du har säkerligen uppfattat något av jordskalven?”

 ”Ja, chefen, alldeles nyligen. Men det är absurt, vi befinner oss inte i en zon där kontinentalplattorna mötas!”

 ”Ändå förekommer skalven. Vissa byggnader måste evakueras. Och det förefaller som om den skyldige är doktor Dragonus.”

 ”Dragonus!”

 ”Ingen mindre. Han har skickat ett kravbrev till regeringen. Om han inte blir utnämnd till statschef, får nyckeln till skattkammaren och vi överlämnar försvarsmaktens samtliga vapen till honom kommer han reducera staden till en obeboelig ruinhög.”

 ”Vilken skurk!”

 ”Du måste lokalisera och oskadliggöra honom.”

 ”Jag startar omedelbart.”

 ”Bra, 111. Vi litar på dig. Hela landet litar på dig.”

  111 lade ifrån sig mobiltelefonen. Alla bekymmer med matlagningen var bortblåsta, nu var han idel handlingslusta, eldad av medvetandet om betydelsen av sin mission. Han slängde ifrån sig grytvantar och skyddsglasögon och tog ett språng ut i korridoren.

 ”Trina!” ropade han med sin vackra tenorstämma, ”Uppdrag! Jordbävningar! Doktor Dragonus inblandad! Vi måste iväg!”

  Hans trogna medhjälperska, Trina McAllister, utträdde från sitt rum med behärskade steg. Hon hade nyss plockat upp mascara och läppstift som fallit ned från hennes toalettbord, vid vilket hon borstat sitt hår, vilket egentligen inte behövdes eftersom det alltid förblev lika gyllenrött och skönlockigt på grund av en experimentell genmodifiering.

  ”Du behöver inte skrika”, sade hon med melodiskt kolugn, ”Jag är på väg.”

 ”Till agentbilen”, befallde 111 med sin entusiasm något dämpad av hennes besinning.

  De steg in i den specialgjorda hissen och tre sekunder senare steg de ut i det underjordiska garaget. Där fanns åtskilliga fordon, alla helt unika och med många finesser. Ett nytt jordskalv fick stoft att dala ner från taket.

 ”Vi måste skynda”, konstaterade 111 och pekade på deras utvalda transportmedel.

  Det var på ytan en röd sportbil liknande andra röda sportbilar, men bara på ytan. De tog plats med vana rörelser.

 ”Är detta någotslags nytt mode för bilförare?” frågade Trina med ett ironiskt ögonkast på det rutiga förklädet.

  Med en halvkvävd förbannelse slet 111 bort plagget och körde gaspedalen i botten. Den nästintill ljudlösa motorn slungade bilen framåt mot vad som verkade vara en solid vägg. I sista sekunden vinklades den utåt och blev en uppkörsramp. Ett träplank med färgglada affischer invid rivningstomten öppnades som en garageport och bilen susade ut i stadens vägnät. 

  Storstaden var uppenbarligen en storstad i nöd. Asfalt hade spruckit, trottoarer hade rubbats, soptunnor hade omkullkastats och gatlyktor lutade olycksbådande. En plötslig skakning öppnade en avgrund framför bilen. Utan att bromsa eller visa överraskning justerade 111 ett reglage. Bilen tog ett flygande skutt över bråddjupet och fortsatte sin rusande färd.

 ”Vi måste finna jordbävningarnas utgångspunkt”, sade 111 med blicken låst framåt, ”Stormens lugna öga, så att säga. Där borde Dragonus befinna sig.”

 ”Jag håller på med det”, genmälde Trina som lutade sig över en gröntonad skärm, ”Få se…Longitud…Latitud…Avtagande och tilltagande styrka…Där! Nordöstra sektionen. Nittonde och tjugoförsta.”

 ”Tack för upplysningen”, sade 111 och ökade farten.

  De parkerade bilen på ett par kvarters avstånd och smög sig närmare längs mörka tegelväggar. Här märktes jordbävningarna betydligt mindre. Försiktigt spanade de runt ett hushörn. Där fanns oppositionen.

 ”Svarstiden för regeringen ändar inom en timme”, sade Dragonus förtjust, ”Har de inte kapitulerat inom dess kommer fjorton eller femton skykrapors kollaps proklamera slutet för deras samhälle och födelsen av mitt imperium!”

 ”Och jag blir general, bossen?” flinade Knocker.

 ”Möjligen”, medgav doktorn sötsurt, ”Samla ihop mer skräp! Ha! Sopor bir makt och guld! Skynda på!”

  Knocker lufsade bort.

 ”Två mot två”, sade 111 lågt, men mycket distinkt, ”Vi kan förbättra oddsen. Först måste vi ta hand om Knocker. Följ med.”

  Knocker plockade toarullar och godisförpackningar ur rännstenen och lade sina fynd i en trasig plastpåse. Så hördes en gäcksam vissling och han tittade upp. Ett välsvarvat ben stack fram ur en portgång. Den åtföljdes av en hand som gestikulerade inbjudande. Knocker slickade sig om underläppen. Lite kuttrasju borde man få ha, även på arbetstid. Han släntrade över till portgången.

 ”Hallå, raring! Skulle man kunna få…”

  Ett blixtsnabbt karateslag mot nacken fick honom att stupa som en slaktad oxe.

 ”Sådär”, konstaterade Trina belåtet, ”Sade jag inte att det skulle fungera?”

 ”Jag tycker fortfarande att du borde ha gjort det”, muttrade 111 och rullade ner sitt byxben.

  Lite senare återvände Knocker. Han hade axlarna uppdragna, huvudet sänkt mot bröstet och släpade håglöst på en plastpåse.

 ”Var har du varit?” anklagade Dragonus beskt, ”Skynda på! Det är några broar, vars hållbarhet jag vill testa.”

  Knocker mumlade något dovt.

 ”Va?” frågade doktorn, ”Prata tydligt och välartikulerat, ditt underbegåvade råskinn.”

  Med ens rätade Knocker på sig, slet bort det bruna håret med en flytande rörelse och där stod, i all sin glans, 111. Dragonus flämtade äcklad.

 ”Agent 111! Civilisationens sista hopp och min värste motståndare!”

 ”Ge upp, Dragonus!” uppmanade hjälten, ”Du kan inte segra! Överlämna dig till rättvisan och ta ditt straff som en ansvarskännande medborgare.”

 ”Barnsligheter! Jag erkänner ingen auktoritet över mitt eget onda geni! Och nu ska jag avsluta din lysande karriär”, sade doktorn och trevande efter något förstörelsevapen som han otvivelaktigt bar i en inre ficka.   

 ”Inte så fort!” utropade 111 och ändrade något på jordbävningsmaskinen.

  Ett skalv uppstod precis under apparaten.

 ”Nej! Vad har du gjort!?” ylade Dragonus och försökte rädda sin djävulska uppfinning.

  Det var försent. Skalvet fick maskinen att gå i bitar. En ravin gapade invid och doktorn tumlade baklänges ner i den. Hans utdragna skrik förtonade långsamt: ”Jag ska återkomma!!!”

  Skalvet upphörde. Maskinen var skrot. 111 drog av sig Knockers läderjacka och strök dammet av handflatorna.

 ”Och det var slutet på den affären. Kloakpolisen kan ta hand om den gode doktorn.”

  Efter en kort rapport till centralen körde de tillbaka till lyan. På avstånd såg de att det bolmade rök ur rivningshuset.

 ”Vad är detta?” utbrast 111, ”Har Dragonus redan lyckats fly och som hämndaktion kastat in en brandbomb i vårt hem?”

 ”Nej”, sade Trina med en blandning av löje och trötthet, ”Det är äggen som du glömde i stekpannan.” 

Sommarens bokskörd

På grund av restriktionerna och andra praktiska omständigheter har bokskörden inte blivit lika riklig som vanligtvis, dock har den inte varit helt utebliven. Nyförvärven inkluderar bland annat Peter Ustinovs både frivola och seriösa självbiografi Dear Me, en rejäl handbok för Riktig svenska, utgiven 1965, en antologi med berättelser om vampyrer, Jan Olof Olssons Rivna fanor som skildrar efterspelet till första världskriget, en klart avfattad antologi om samhällsproblem, avsedd att fungera som studentlitteratur, Lars M Anderssons stora avhandling om antisemitism i svensk skämtpress åren 1900-1930 och Cecil Woodham-Smiths livfulla skildring av de tragikomiska omständigheterna kring lätta brigadens katastrofala anfall under Krimkriget.

Skämt i sommaren (och jag menar inte mjölk)

Som vanligt avtar min litterära kreativitet både i kvalitet och kvantitet under sommarmånaderna (åtminstone enligt min egen uppfattning). Bland det som jag klottrat ihop är följande koncisa skämt, av ringa originalitet:

”Var fisken god?”

”Det kan jag inte säga. Jag har ingen kännedom om den moraliska halten i dess privatliv.”

 

”Patriotism är bara ett annat sätt att stava till själviskhet.”

”Då måste du vara en stor patriot!”

 

”Vad är klockan?”

”En maskin som visar tiden. Den går och går och kommer aldrig till dörren.”

 

”Jag vill inte bli soldat.”

”Vet du ingenting? Det är alltid fler civila dödsoffer än stupade soldater i moderna krig. Alltså borde du, rent statistiskt, vara säkrare i en uniform.”

 

”Han är vampyr!”

”Hur vet du det?”

”Han sover på dagarna och vill kyssa vackra kvinnor på halsen.”

Du gamla, du…

Den svenska nationaldagen närmar sig. Restriktioner är att vänta på grund av coronaviruset och dess följdverkningar. Med tanke på den goda äldrevård som nu förefaller särskilt önskvärd och den utmärkta hälsa som hela landet vill åtnjuta så bör kanske nationalsångens inledande ord ”Du gamla, du fria” bytas ut mot den ursprungliga textens ”Du gamla, du friska”.

Ett boktips

Min kapitel1-kamrat och författarkollega Bo Söderlund har gjort sin kioskroman Dödligt dubbelspel tillgänglig för allmänheten. Det är han själv som använt beteckningen ”kioskroman” och jag, som läste den under tillkomsten, instämmer. Berättelsen är en rafflande uppvisning i sunkighet och en halsbrytande jakt genom klichéer, vari männen är lika opålitliga som kvinnorna är fala när de prövar lyckan i storstadsdjungeln som ångar av synder och sedefördärv. Via denna länk kan man införskaffa ytterligare information om, för att citera upphovsmannen, ”mästervärket”:

https://pulpfic.wordpress.com/

Inför påsken

Låt oss betänka påskens kristna budskap: Vänskap. Som det står skrivet i Lukasevangeliet: ”När Herodes såg Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, eftersom han hört talas om honom, och han hoppades få se honom utföra något tecken. Nu ställde han en mängd frågor till honom, men Jesus svarade inte. Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom häftigt. Herodes och hans soldater fylldes då av förakt för honom och gjorde narr av honom genom att sätta på honom en praktfull mantel. Sedan skickade han honom tillbaka till Pilatus. Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det rått fiendskap mellan dem”. Genom sin halsstarrighet, typisk för självbelåtna och världsfrämmande fantaster, lyckades Jesus förena Herodes och Pilatus i motvilja och vänskap. Och att skapa genuin vänskap mellan två politiker måste räknas som ett slags underverk.

Apropå krisläget och affärslivet

”Epidemi! Katastrof!”

”Ja, tänk på det oerhörda mänskliga lida…”

”Skadan för handeln! Inställda leveranser och ändrade öppettider. Det gäller att lägga beslag på så många munskydd och så mycket desinfektionsmedel som möjligt.”

”För att ha reservlager att hjälpa allmänhet…”

”Så man har något att kränga som alla vill ha. Priserna på sådant kommer stiga, det är enda ljuspunkten. Annars är det mörker och elände.”

”I värsta fall kan tiden mellan man insjuknat och avlider vara…”

”Alla avbokningar och inställningar. Folk kommer stanna hemma istället för att gå ut och villigt spendera sina pengar på nöjen och onyttigheter. Lite hopp kan man möjligen hysa för ökad omsättning online, men…”

”Du tycker inte att du är ensidig?”

”Äsch! Skit samma om människor dör i tusental. Vad händer med profiten? Man skulle ha blivit begravningsentreprenör*…”

 

*Fotnot: Även denna yrkeskår upplever svårigheter på grund av krisläget.