Rörande Kalle på Spången

Återigen har jag tittat igenom Kalle på Spången från 1939. Där ligger idyllen lika tjock som huvudrollsinnehavarens midjemått, från inledningens sång om att vara en gåsapåg från Skåne till avslutningens sång om att bo vid en landsväg (jag har bott vid en landsväg eller åtminstone en småstadsgata större delen av mitt liv och jag känner ingen lust att sjunga om det). Men, som varje berättare vet, man kan inte åstadkomma något underhållande med en oavbruten idyll, det behövs någon brist eller konflikt, ett negativt hot. Detta ordnas i filmen genom dess huvudintrig, som kretsar kring gästgivarens utomäktenskapliga dotter, vilket leder till romantiska och kriminella förvecklingar, samt två actionsekvenser, en med skenande hästar och en med brinnande väderkvarn. Jag kan inte minnas om jag fann Edvard Persson charmig när jag såg honom som barn, numera framstår han mest som tanklös och förvirrad, en blandning av godmodighet, karaktärssvaghet och tillfälligt dåligt humör, något som förmodligen är avsiktligt hopvispat för att det antas vara ”mänskligt” eller ”folkligt”. I ett filmlexikon står följande om honom: ”Dessutom appellerade hans frodigt avväpnande självbelåtenhet och snusförnuftiga kulturkritik uppenbarligen till utbredda stämningar i folkhemmet”. Nåväl, jag kan förstå den svenska allmänhetens längtan efter en trygg idyll vid tiden för andra världskrigets utbrott, men jag finner inte Perssons repliker vara värda ens beteckningen ”snusförnuftiga”. Han slöar tillsammans med en kompis och hävdar att civilisationen borde förbjudas eftersom allt den producerar är bomber och giftgaser. Själv gör han en utflykt tillsammans med dottern, fotograferar svanar och njuter av vackra byggnader. Tydligen är slott, kameror och tandemcyklar inte civilisationsprodukter.       

Hört på radio

  Råkade höra något på radio som nästan fick mig att kräkas. En talesperson, som säkerligen hade blåtonade partisympatier, förklarade, i tämligen svävande ordalag som refererade till förgången prestige, varför det blivit nödvändigt med reformer för att förbättra arbetsvillkoren inom vården. När utfrågerskan, helt naturligt, undrade om detta kunde beskrivas som en återgång till vänsterpolitiska åtgärder så förkastade talespersonen denna beteckning och sade att de hellre ville kalla det att ”Sverige ska bli mer likt Sverige”. Så typiskt för högerväldet att försöka dölja kompromisser och tillkortakommanden bakom en patriotiskt klingande och samtidigt egendomligt intetsägande pr-fras, som dessutom låter otäckt och misstänkt lik den rasistiska parollen ”Sverige åt svenskarna”.       

Några cyniska truismer

Ett litet urval från min tankesamling Cyniska truismer:

Det kan aldrig avgöras exakt vilken av de mänskliga känslorna och vilket av de mänskliga begreppen som är skadligast. Hat och kärlek är två väletablerade huvudkandidater bland känslorna. Gud och fosterlandet är två väletablerade huvudkandidater bland begreppen. En kombination av känsla och begrepp som måhända inte uppmärksammats tillräckligt är prestige. Första världskriget utbröt på grund av prestige, rädslan att förlora imaginärt anseende, och i längden förlorade européerna genom den missbedömningen sin prestige som världens härskare, vilken de förvisso skulle ha förlorat ändå i sinom tid. Förövrigt, andra världskriget började möjligen därför att Adolf Hitler hade en femtioårskris.  

  Folk överskattar individers betydelse, förmodligen därför att de, medvetet eller omedvetet, vill överskatta sin egen betydelse. De kan säga saker som: ”Utan Hitler hade det inte blivit ett andra världskrig”. Det är inte korrekt. Det enda man kan veta med någorlunda säkerhet är att om det ändå blivit ett andra världskrig så hade det blivit ett världskrig utan Hitler. Denna betraktelse sporrades av en kommentar apropå andra världskriget, som inleddes med att uttrycka indignation över masslakten och bristen på medlidande och sedan snabbt övergick till att skylla allt på att judiska professorer avvisat Hitler vid konstakademin i Wien. Sådan humanitet borde vi klara oss utan.  

  Kärleken är egoismens romantiska triumf, liksom hatet är dess destruktiva triumf. Man kan projicera sina känslor på någon eller något i så hög grad att man, åtminstone för korta stunder, glömmer sig själv. Objektet är inte det väsentliga, utan att det är jag som älskar eller hatar.

  Egenkärlek är den enda sanna kärleken, ty endast då kan mottagaren av kärlek veta om givaren av kärlek är helt uppriktig.  

  Kärlekens tre stadier: I det första behandlar man varandra som avgudar, i det andra behandlar man varandra som husdjur, i det tredje behandlar man varandra som möbler. I första stadiet hörs uttalanden som ”Jag dyrkar dig!” eller ”Du är underbar”. I andra stadiet hörs uttalanden som ”Är du inte söt?” eller ”Åh, lille gullegrisen”.  I tredje stadiet hörs uttalanden som ”Flytta på fötterna!” eller ”Måste du sitta där?”.

  Kärlekens tre tragedier: 1, Att den inte varar, 2, Att den bringar lika mycket smärta som njutning, 3, Att den, liksom så mycket annat, inte förmår leva upp till sin mytologi.

Tankar vid påsk

Jesu uppståndelse, stånd som står upp, det är antingen revolution eller pornografi (eller möjligtvis något på marknadstorg). Och att man ska äta fisk på långfredagen och andra fastedagar är uppenbarligen ett påhitt av aposteln Petrus, som ägde ett fiskeri. Sedermera har andra affärsintressen gjort sig gällande och insisterat på avsättning för sina ägg vid påsk. Påskkäringarna, häxorna på Blåkulla, var såklart bakdantade feminister som samlades till aktionsgrupper medan påsken i sin kristna version är en manlig högtid, helgad åt en ensam mans ställföreträdande lidande. Och det finns få saker män gör med sådan helhjärtad bravur som att lida (vilket förmodligen är orsaken till att häxorna stack till Blåkulla).      

Några pratiga småsaker

Några småsaker ur min samling Avsiktliga fragment:

292

 ”Min hustru är lika vacker som när vi gifte oss. Och det är ingen lögn.”

 ”Nej, men är det en komplimang?”

293

Dialog på vita duken:

 ”Älskling…Kommer du förbli mig trogen ända till uppföljaren?”

 ”Sannerligen…Tvärs igenom en hel filmtrilogi.”

 ”Låt oss omfamnas mot den projicerade bakgrunden med solnedgång medan symfoniorkestern spelar som galen.”

 ”Och så en borttonande slutkyss…”  

294

Filosofisk diskussion:

 ”Människans öde är hennes idéer.”

 ”Människans öde är hennes karaktär.”

 ”Människans öde är hennes språk.”

 ”Människans öde är hennes samhälle.”

 ”Människans öde är hennes hjärta.”

 ”Människans öde är hennes hjärna.”

 ”Människans öde är hennes tarmar.”

 ”Människans öde är hennes tummar.”

 ”Människans öde är hennes könsorgan.”

 ”Jag har lösningen! Människans öde är människans öde.”

 ”Charlatan!”  

Vårkänslor

Några versrader om den aktuella årstiden:

Åh, du sabla vår

som vi alltid får

varenda jäkla år

om vi vill eller ej.

Jag vill säga nej

till ditt kvittrande ståhej

och skräp som dolts i snö

för att komma fram i tö.

Man vill flytta eller svimma eller dö

när barn och fåglar flaxar hit och dit.

Det finns ingen vila, ingen frid, ingen respit.

Inte ens till floran kan man sätta sin lit

ty i varje sippa, krokus och anemon

bor en hiskelig och jungfrulig demon

som sataniskt jublar: ”Nu är det vår!”   

Liten inventering av svenska deckarklassiker

Utan att planera saken har jag genomfört ett slags inventering av svenska deckarklassiker genom inköpet av tre begagnade ljudböcker: Sturemordet av Stieg Trenter, Statsrådet och döden av Bo Baldersson och Roseanna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Man skulle kunna säga att de representerar tre olika traditioner i kriminalgenren. Trenter har de hårdkokta och eleganta Raymond Chandler och Dashiell Hammett som föregångare, Baldersson laborerar med pusseldeckaren i Arthur Conan Doyles och Agatha Christies efterföljd och Sjöwall och Wahlöö försöker presentera en pseudodokumentär polisutredning. I Sturemordet är Harry Friberg, fotograf till yrket och amatördetektiv till hobbyn, huvudpersonen, en försvenskad och något mjukare variant av Sam Spade, som rör sig till synes obekymrat och utan att hindras nämnvärt genom polisärenden. Mycket positivt har sagts om Trenters miljöskildringar, i synnerhet rörande Stockholm, och det är befogat, genom platserna blir det något av art deco eller art nouveau över berättelsen. Kanske blir dessa exteriörer och interiörer till den grad något i blickfånget att intrigens vindlingar försvinner ur sikte. I Statsrådet och döden agerar titelns statsråd som en självsvåldig och excentrisk Sherlock Holmes och hans svåger adjunkten är hans motvilliga Watson och romanens berättarröst. Det humoristiska elementet är starkt, bitvis artar sig berättelsen till en satirisk skildring av dåtidens Sverige, med tonvikt på politiken. Samtidigt är det en utpräglad pusseldeckare med mordgåta, ledtrådar, villospår, uppsättning av misstänkta och teatraliska spänningsmoment. I Roseanna framträder kommissarien Martin Beck och hans grundliga kollegor som ska identifiera ett uppfiskat kvinnolik och spåra upp mördaren. Inget av den glada amatörismen som nyss nämnts, här är det sakligt polisarbete som gäller. Jämfört med skildringen av Beck och hans undersökning framstår de två andra romanerna som grälla: Beck betraktar håglöst sitt orakade ansikte i badrumsspegeln, begrundar sitt äktenskap där glädjen och glöden försvunnit, tittar ut genom fönstret på duggregnet. Romanens fåtaliga komiska inslag framstår närmast som stilbrott. Från Roseanna får man ett allmänt intryck av något kargt, grått, depressivt och, är jag frestad att tillägga, typiskt svenskt.        

Något att vara säker på

Folk vill ha säkerhet, i ökande grad som världen alltmer framstår som hotande kaos. De vill ha något att ty sig till, något som ska godtas av alla och inte får sättas ifråga. Så småningom uppstår tvister om ortodoxi och förföljelser av kättare och de andra hemskheterna. Själv har jag något som jag vet med absolut säkerhet: Min kulturella smak är avvikande och undermålig. Detta är inte något jag kommit fram till genom inåtvänd begrundan, jag stödjer mig på en livstid av uttalanden från omgivningen. Anhöriga, lärare, klasskamrater, kollegor, akademiker, bibliotekarier, föreningsmedlemmar och folk i största allmänhet har intygat att jag uppskattar författare som är dammiga, obskyra och irrelevanta. En gång, på tåget mellan Linköping och Vimmerby, började en vänlig främling samtala med mig. Jag beskrev vad jag hade i tankarna, en pågående avhandling i litteraturvetenskap. Med ärlig skepsis undrade han om det verkligen fanns något intresse för sådant. Jag skulle kunna återge många liknande episoder. När jag studerade konstvetenskap sade både undervisare och kursdeltagare att sådan arkitektur och sådana målningar som jag uppskattade skulle man inte uppskatta, fick inte uppskatta med gott samvete. Säkerligen var min oförmåga att få en doktorandtjänst till stor del avhängig de ämnen jag föreslog för undersökningar, inte tillräckligt aktuella, relevanta och hippa. Och under det senaste året eller så har umgänget med en bibliotekarie understrukit hur snedvriden min läsning varit i årtionden (samt att jag borde ha försökt lära mig franska istället för att misslyckas lära mig tyska). Missförstå mig inte. Jag beklagar mig inte över människosläktets elakhet och brist på förståelse, jag bara räknar upp empiriska iakttagelser och presenterar slutsumman av uträkningen. Detta är något som jag kan vara säker på. Förvisso en negativ form av säkerhet, men positiva former av påstådd säkerhet – såsom mänsklig kärlek, guds existens och framstegens oundviklighet – visar sig ofta vara illusioner och därtill, åtminstone från min synvinkel, illusioner som är tämligen lättgenomskådade. Jag vet att min smak är undermålig, att jag borde nöja mig med mina förmodligen lika undermåliga dagdrömmar istället för att försöka påverka medmänniskorna. Att jag inte alltid kan stå fast vid denna övertygelse, det är något annat, det är ett symtom på min och tillvarons gemensamma ofullkomlighet.