Ett litet super-försök

Har man vuxit upp med serietidningar så är man bekant med termerna superhjältar och superskurkar. I själva verket tycks numera ungefär varannan storproduktion i filmbranschen vara inspirerad av serietidningar. Så varför skulle man inte stöta på superhjältar och superskurkar i andra former av skönlitteratur också? Jag har själv gjort försök i den riktningen, såsom med min Pandora City-svit som åtminstone stämningsmässigt lånat något från Batman. För ett tag sedan diskuterade jag och en annan författare ämnet. Bland annat uppehöll vi oss vid föreställningen om en superskurk som fick saker att förfalla omkring sig. Jag gjorde min tolkning av detta tillstånd som en säregen sjukdom, som ett slags aggressivt immunsystem som sprider nedgång till allt som det kommer i kontakt med. Min författarkollega gav en vänlig nick åt min tolkning, men hade något i åtanke. Hursomhelst, här är min version till allmänhetens förnöjelse:

Sidoutgången låg undanskymd i ett hörn, men den var tydligen inte bortglömd för det fanns lampa, kodlås och övervakningskamera. En man klev sakta över gatan mot hörnet. Han hade långt hår och stort skägg. Därtill var han ordentligt påbyltad, mer än vad vädret, årstiden eller nattkylan krävde. Han bar handskar, täckjacka, rejäla kängor och byxor som verkade vara vadderade. Innan han kom i övervakningskamerans synkrets stannade han och följde med blicken hur de elektriska ledningarna löpte över väggen. De slutade vid ett armerat elskåp, tillslutet med ett kromblänkande hänglås. Mannen gick fram till elskåpet, drog av sig högerhandsken och höll om hänglåset med den blottade handen. Tyst räknade han till tjugo. Därpå ryckte han till med handen och hänglåsets brunröda bitar föll till marken. Han öppnade elskåpet, lutade sig framåt och andades på innandömet. Djupa och fuktiga andetag. Han rättade hastigt på sig och strax blixtrade det till och lampan över dörren och det röda skenet från övervakningskamerans online-lyse slocknade.

Mannen gick fram till dörren och kunde i återskenet från gatlyktorna se att kodlåset fortfarande fungerade. Han höll fingertopparna mot skruvarna som fäste knapplådan vid väggen. De lossnade och han slet loss kablarna innanför. Med en halvkvävd svordom konstaterade han att det inte hade någon effekt. Då började han liksom gräva med fingrarna längs dörrkarmen. Ett par ryck och så fick han upp dörren. Inget larm hördes. Kvickt klev han in och såg sig omkring. Han befann sig på botten av ett trapphus. Vid sidan av ingången satt en gammaldags larmklocka. Han grep tag med högerhanden om dess slaghammare, gned längs den med tummen och bröt av den som om den vore ett grässtrå.

”Fjärde våningen”, sade han halvhögt och började traska uppför.

När hans högerhand ibland vilade på trappräcket lämnade den efter sig märken som svartnade. På fjärde våningen fanns en korridor och dörren till den var vidöppen.

”Tredje dörren till vänster.”

Han nådde det utvalda målet och prövade med dörrhandtaget. Dörren gled upp utan minsta gnissel.

”Tankspridda forskare”, muttrade mannen.

Därinne fanns ett vidsträckt laboratorium med stålbänkar, redskapsskåp, gaskranar och det mesta som man hittar i filmatiseringar av Dr Jekyll & Mr Hyde. Han gick över till ett glasskåp som var märkt EX-3. Det var låst. Han andades mot glaset och det bildades en grönaktig imma. Sedan knackade han tre gånger med högerhanden. Sista gången krackelerade glaset. Han satte på sig handsken igen och svepte undan det värsta glassplittret med ena armbågen. Han plockade bland de små flaskorna i skåpet och studerade noggrant etiketterna på armlängds avstånd. Allteftersom valde han ut åtta stycken som han stoppade ner i sina rymliga jackfickor. Utan vidare ceremonier lämnade han laboratoriet.

”Hallå där!”

I korridoren stod en nattvakt i mörkblå uniform. I ena handen höll han en ficklampa och med den andra fumlade han fram en pistol.

”Stå stilla!”

Mannen höjde avvärjande sina behandskade händer.

”Ta det lugnt. Jag ska inte göra motstånd.”

Nattvakten hängde ficklampan i en bälteskrok och tog upp ett par handklovar.

”Sträck fram händerna.”

”Med nöje.”

Mannen drog av sig handskarna och släppte dem till golvet. Med viss nervositet lyckades nattvakten sätta bojorna runt hans handleder. Mannen betraktade dem roat för ett ögonblick.

”Jag är rädd för att dessa inte kommer att hålla länge.”

Så slet han sönder handfängslet. Innan nattvakten hunnit hämta sig från förvåningen hade mannen gripit om hans huvud, med ena handen om hakan och andra handen om hjässan. Nattvakten skrek och sprattlade. Efter en stund släppte mannen sitt grepp, varpå nattvakten sjönk ihop mot en vägg. Synbarligen oberörd tog mannen upp sina handskar och lämnade korridoren samma väg han kommit utan att göra sig någon brådska.

Nattvakten snyftade dämpat. Hans hår hade delvis fallit bort och delvis blivit grått.

 

Annonser

I hundarnas timma

Önskar påpeka att en författarkollega och liksom jag en kapitel1:are, Mia Bergenheim, har lyckats med något som jag aldrig gjort, nämligen att skriva färdigt en roman och få den utgiven. Dock kan jag hävda att jag haft en liten del i dess utformning som textkonsult. Verket heter I hundarnas timma (intresseväckande titel, eller hur?) och mer om det kan hittas här:

https://widget.publit.com/viberg-forlag_3351/i-hundarnas-timma/9789198412734

Ytterligare några cyniska truismer

Om du varken hyser tro eller hopp, hat eller kärlek, sorg eller vrede, kättja eller oskuld, girighet eller slösaktighet så har du en hyfsad chans till en objektiv upplevelse av världen. Självfallet är en sådan sinnesfrid något i högsta grad abnormt för de flesta människor.

Vad spelar det egentligen för roll om statschefen är ung eller gammal, man eller kvinna, ljushyad eller mörkhyad? Bara för den intressegrupp som tror sig bli representerad genom denna variation och de ytliga personer som inbillar sig att yttre detaljer speglar inre kvaliteter. Misstag, dumheter och dårskaper blir begångna oavsett kön, ålder eller hudfärg.

Om du tror att du är syndig kan du möjligen ha fel. Om du tror att du är dygdig har du säkerligen fel.

Den som inte förstår den grundliga påverkan som fiktioner och fantasier utövar över människans väsen kommer aldrig att kunna förstå människans väsen.

Ett ganska vanligt fenomen

Häromdagen hände mig något som jag antar ger en antydning både om hejdlösheten i det massmediala flödet och kändisskapets alltmer efemära väsen. Min blick råkade fångas av en nyhet som löpte i en slinga med andra dylika. Den utropade att en superkändis hade avlidit. Smått nyfiken tittade jag närmare. Varken namnet eller porträttbilden sade mig något. Jag hade ingen som helst aning om vem personen var som det gällde. Och jag antar att inom några årtionden kommer så gott som ingen ha en aning om det.

Fler cyniska truismer

Människor arbetar av två skäl, för att tjäna ihop en lön och slippa tänka till vardags. Arbetet tar upp tid, upprätthåller bandet till samhället och ger riktning åt det som annars mycket väl kunde sakna riktning. I fritiden och ensamheten riskerar individen alltid att upptäcka den bekymmersamma friheten och den universella tomhet som finns bakom friheten.

Varken makt eller pengar är roten till allt ont. Människan är roten till allt ont och måste så vara. Djuren och växterna har inga moraliska koncept och kan således inte göra sig skyldiga till ondska. Människan har uppfunnit moralbegreppen och har i vanlig ordning blivit sina skapelsers slav.

Nihilism ges oftast den negativa innebörden att om ingen gudom finns så är allting tillåtet. Och därför måste, tillägger de troende, en gudom existera för att garantera gott uppförande. Varför skulle det inte lika gärna kunna vara tvärtom? Om en gudom saknas så är ingenting tillåtet. Med ett snabbt ögonkast på världshistorien kan man konstatera att vilka fånigheter och vidrigheter som helst varit tillåtna så länge man kunnat tillskriva dem en gudomlig motivering.

Livet börjar som ett misstag och slutar som ett misslyckande.

Behovet av fiender

Detta är ett satiriskt kåseri som jag skrev för ett par veckor sedan. Jag hoppas att det framgår att tonfallet är ironiskt:

Kristus hävdade att vi skulle älska och förlåta våra fiender. Det är att gå lite för långt, men vi borde vara tacksamma mot våra fiender. Varför? Att ha fiender förenklar tillvaron, det skapar en lättförståelig moralisk polaritet, det förbrukar känslomässiga energier som annars kunde ha använts till grubbel och självkritik. Jag och mina närstående har alltid rätt medan fienden och de som är fiendens förbundna alltid har fel. Det fungerar både individuellt och kollektivt. Allt som innefattar karriärism och konkurrens skapar ett behov av fiender. Människorna förenas starkare, i både krig och fred, om det finns en distinkt fiende och inte bara en abstrakt princip som sammanhållande kitt. En fiende, eller en hotbild, är nödvändig för att sätta stora allianser i rörelse och sagda allianser tenderar att falla sönder när de besegrat fienden. Rikens strukturer och politikens policys har formats av kampen mot fiender. Två praktexempel har vi i USA och Ryssland. Det står klart att Moskovitien hade aldrig blivit ett ryskt kejsardöme och de tretton kolonierna hade aldrig blivit Amerikas förenta stater om de inte haft mongoliska eller engelska motståndare att bekämpa. Rysslands framväxt kan ses som en serie sammanstötningar med fiender i alla väderstreck, bland andra mongoler, polacker, svenskar, tyskar, turkar, fransmän och japaner. Ryssarna har varit lyckligt lottade såtillvida att de ofta inte behövt anstränga sig särdeles för att uppsöka fiender, utan att de, såsom i fallen med Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler, istället blivit uppsökta av fienden. USA:s expansion över den nordamerikanska kontinenten har länge betraktats som ett kontinuerligt kolonialkrig bedrivit mot ursprungsbefolkningen. Sedan de knuffat undan sina grannar hade dock amerikanerna inga riktigt trovärdiga fiender nära till hands. Att skjuta indianer och piska slavar gav endast tillfällig lättnad. I vad som förmodligen bör ses som ett uttryck för leda och frustration över detta tillstånd kastade amerikanarna sig in i ett inbördeskrig mot sig själva, lättbegripligt uppdelat i nord och syd, blå och grå, unionister och konfedererade. Därefter har de roat ofta roat sig att söka fiender på mer avlägsna valplatser, i Filippinerna, Europa, Korea, Vietnam, Irak och annorstädes. Således kan det bevisas att innehavet av fiender ger utlopp för överskottsenergi och krigiska bravader som avverkar överskottsbefolkningen, samt besparar människorna mödan att tänka. Kalla kriget var en välsignelse i detta hänseende. Hela världen indelad i två läger, väst och öst, kapitalism och kommunism, stjärnbaneret och sovjethymnen. Ytterst lättfattligt, så länge ingen bekymrade sig om vad som fanns bakom beteckningarna. Den vilsenhet som funnits efter Berlinmurens fall är längtan efter en konstant och oföränderlig fiende. Genom omvägen över fienden kan man också vinna makt. Skulle socialismen blivit en mäktig massrörelse om den inte haft de självsvåldiga finansfurstarnas frånstötande exempel? Skulle feminismen slagit igenom och blivit en allmänt vedertagen ideologi om man inte hade skräcksynen av den förtryckande mansgrisen? Skulle man kunna tänka sig en aktiv nationalism som inte, direkt eller indirekt, uppställde föreställningen om något annorlunda, något som avvek från den patriotiska idealbilden? Nej. Och därför bör vi vara tacksamma mot fienderna, vare sig de är fiktiva eller verkliga. De är en pålitlig måltavla och en negativ spegelbild. Precis som vi är för dem.

Fortlöpande världsskapande II

I påskhelgen hade jag och min kompis en konferens om vår värld och åstadkom en hel del under den. Vi gjorde en liten, men relevant, revidering av världens namn, vi beslutade om kontinenternas läge i förhållande till varandra och skisserade en världskarta, vi fortsatte att utbrodera den teologiska-psykologiska förklaring som ligger till grund för alla religioner i vår värld. Därtill, för att ge utlopp för vårt intresse för science fiction och dylikt, påbörjades ett parallellt projekt till vår fantasyvärld, fast på en oändligt större skala och således med mer armbågsutrymme för våra påfund. På det nya projektet förelägger i nuvarande stund lite mer än tre sidor av text.