Något att vara säker på

Folk vill ha säkerhet, i ökande grad som världen alltmer framstår som hotande kaos. De vill ha något att ty sig till, något som ska godtas av alla och inte får sättas ifråga. Så småningom uppstår tvister om ortodoxi och förföljelser av kättare och de andra hemskheterna. Själv har jag något som jag vet med absolut säkerhet: Min kulturella smak är avvikande och undermålig. Detta är inte något jag kommit fram till genom inåtvänd begrundan, jag stödjer mig på en livstid av uttalanden från omgivningen. Anhöriga, lärare, klasskamrater, kollegor, akademiker, bibliotekarier, föreningsmedlemmar och folk i största allmänhet har intygat att jag uppskattar författare som är dammiga, obskyra och irrelevanta. En gång, på tåget mellan Linköping och Vimmerby, började en vänlig främling samtala med mig. Jag beskrev vad jag hade i tankarna, en pågående avhandling i litteraturvetenskap. Med ärlig skepsis undrade han om det verkligen fanns något intresse för sådant. Jag skulle kunna återge många liknande episoder. När jag studerade konstvetenskap sade både undervisare och kursdeltagare att sådan arkitektur och sådana målningar som jag uppskattade skulle man inte uppskatta, fick inte uppskatta med gott samvete. Säkerligen var min oförmåga att få en doktorandtjänst till stor del avhängig de ämnen jag föreslog för undersökningar, inte tillräckligt aktuella, relevanta och hippa. Och under det senaste året eller så har umgänget med en bibliotekarie understrukit hur snedvriden min läsning varit i årtionden (samt att jag borde ha försökt lära mig franska istället för att misslyckas lära mig tyska). Missförstå mig inte. Jag beklagar mig inte över människosläktets elakhet och brist på förståelse, jag bara räknar upp empiriska iakttagelser och presenterar slutsumman av uträkningen. Detta är något som jag kan vara säker på. Förvisso en negativ form av säkerhet, men positiva former av påstådd säkerhet – såsom mänsklig kärlek, guds existens och framstegens oundviklighet – visar sig ofta vara illusioner och därtill, åtminstone från min synvinkel, illusioner som är tämligen lättgenomskådade. Jag vet att min smak är undermålig, att jag borde nöja mig med mina förmodligen lika undermåliga dagdrömmar istället för att försöka påverka medmänniskorna. Att jag inte alltid kan stå fast vid denna övertygelse, det är något annat, det är ett symtom på min och tillvarons gemensamma ofullkomlighet.