Återigen har jag tittat igenom Kalle på Spången från 1939. Där ligger idyllen lika tjock som huvudrollsinnehavarens midjemått, från inledningens sång om att vara en gåsapåg från Skåne till avslutningens sång om att bo vid en landsväg (jag har bott vid en landsväg eller åtminstone en småstadsgata större delen av mitt liv och jag känner ingen lust att sjunga om det). Men, som varje berättare vet, man kan inte åstadkomma något spännande med en oavbruten idyll, det behövs någon brist eller konflikt, någotslags hot. Detta ordnas i filmen genom dess huvudintrig, som kretsar kring gästgivarens utomäktenskapliga dotter, vilket leder till romantiska och kriminella förvecklingar, samt två actionsekvenser, en med skenande hästar och en med brinnande väderkvarn. Jag kan inte minnas om jag fann Edvard Persson charmig när jag såg honom som barn, numera framstår han mest som tanklös och förvirrad, en blandning av godmodighet, karaktärssvaghet och tillfälligt dåligt humör, något som förmodligen är avsiktligt hopvispat för att det antas vara ”mänskligt” eller ”folkligt”. I ett filmlexikon står följande om honom: ”Dessutom appellerade hans frodigt avväpnande självbelåtenhet och snusförnuftiga kulturkritik uppenbarligen till utbredda stämningar i folkhemmet”. Nåväl, jag kan förstå den svenska allmänhetens längtan efter en trygg idyll vid tiden för andra världskrigets utbrott, men jag finner inte Perssons repliker vara värda ens beteckningen ”snusförnuftiga”. Han slöar tillsammans med en kompis och hävdar att civilisationen borde förbjudas eftersom allt den producerar är bomber och giftgaser. Själv gör han en utflykt tillsammans med dottern, fotograferar svanar och njuter av vackra byggnader. Tydligen är kameror, tandemcyklar och skånska slott inte civilisationsprodukter.
Hoppa till innehåll
Martin Glännhag 